Jag har alltid varit djupt förälskad i Formel 1. Extrema farter, episka fighter mellan världens absolut bästa förare på de bästa racebanor som vår planet har att erbjuda. En bra start för den som söker ett ämne att nörda ner sig ordentligt i. Men Formel 1 har så mycket mer. Det ligger i namnets natur att sporten ska erbjuda den yttersta formulan av motorsport. Med fritt spelrum för bilindustrins geniala ingenjörer och aerodynamiker att med hjälp av extrem uppfinningsrikedom och sanslösa pengar skapa världens överlägset snabbaste racebilar.
Men det finns ett par inbyggda skönhetsfläckar. Trycket från media är overkligt. De injektioner av cash från sponsorerna som krävs för att driva runt den enorma forsknings- och utvecklingsapparat som ett F1-team är blir också svåra att hantera. Trots stora insatser från FIA och FOTA för att sätta stopp för den skenande ekonomiska utvecklingen. F1 genererar fortfarande en massiv miljardrullning som gör att folk alltid arbetar med rakblad mot strupen. Bara logistiken som krävs för att teamen, utrustningen, bilarna ska ta sig runt jorden är helt sanslös.
Allt detta gör tyvärr tråkiga saker med F1-familjens humör och deras inställning till andra människor. Om ni bodde grannar skulle du dregla över vad som stod på deras garageuppfart. Men du skulle aldrig bjuda över dem på grillfest. Några du däremot gärna skulle bjuda över varje kväll är familjen WRC. Då kan man stoppa undan årgångsvinerna och oxfilén. För när rallygänget kommer på besök går det lika bra med grillkorv och en slät kopp kaffe. Samtalet är givet. En väldig massa kul snack om bilar, gamla som nya, kärleken till tävlandet, respekten för medtävlarna. De är nämligen vanliga trevliga människor.
Jag besökte Akropolisrallyt för några år sedan för att spela in ett inslag åt TV4. Vi ska intervjua sportens största fixstjärnor Sébastien Loeb, Petter Solberg och Marcus Grönholm. I minibussen på väg från Aten till serviceplatsen i Markopoulo frågade jag vår inslagsproducent hur många minuter vi skulle få med var och en av förarna. Vilken tid vi skulle träffa respektive gubbe och om namnet på presschefen i vart och ett av teamen. Svaret blev ”Jag vet inte” … ”Men vi är ackrediterade så det är lugnt.” Jag kommer ihåg hur mitt blod frös till is, trots den 35-gradiga värmen. I Formel 1 hade vi lika gärna kunnat vända vid första bästa möjlighet och åka till flygplatsen igen. Men rallysfären är radikalt annorlunda.
Vi knatade omkring en hel dag och pratade med världsstjärnor som om det var gamla kompisar. Sébastien Loeb hoppades att lite fler svenska talanger skulle blanda sig i striden om VM-titeln ”som det brukade vara på den gamla goda tiden”. Petter Solberg berättade om hur han och hans svenska fru Pernilla brukade gnabbas om vilken nation som producerat den vassaste rallyföraren genom tiderna, Sverige eller Norge. Och att fru Solberg hade rätt när hon sa Sverige. Kung Grönis påminde mig direkt om att vi faktiskt hade setts något år tidigare under ett test i Kall inför svenska rallyt.
I måndagen efter rallyt fick vi vanliga dödliga audiens hos rallysportens kungligheter. Vi skulle provköra Prodrives Mini John Cooper Works WRC. Samma bil som Richard Göransson kört i mål med i Svenska Rallyt dagen innan. Ett otroligt erbjudande. Som alla otroliga erbjudanden kom det med mycket kort varsel. Prodrive skulle leverera bilen och ett sjumannateam. Upp till oss att fixa teststräcka, boende, utrustning, m.m., m.m.
När jag testade Renaults F1:a härom året fanns det en tydlig nervositet i luften. Vi skulle hållas kort. När Prodrive-teamet dyker upp i ottan efter att precis ha kämpat sig genom ett VM-rally serverar de inte bara en WRC-bil. De har arbetat hårt på att få den i toppskick och bemöter oss med både glädje och tålamod.
Något vi hoppas kommer att avspeglas i resultatet. En maffig provkörning i tidningsform är på väg ut i auto motor & sport och ni som loggar in på hemsidan framöver kommer att få se bilen i full frihet i vår webbtevespelare. Allt tack vare rallysportens unika humanism.
Missförstå mig rätt. Jag kommer alltid att älska Formel 1. Det är bara det att F1 aldrig älskar en tillbaka så som WRC-världen gör. Det är, som det gamla talesättet säger, skillnad på äpplen och päron.
