I ett desperat försök att rädda mitt liv flögs jag till Knutstorp. Där blev jag sondmatad med en F40 och fick stora intravenösa doser Enzo.
Vem som helst kunde se att det skulle gå åt helvete. Som det ju alltid gör när moralpaniken slår till. Politikerna plockar upp forskarrönen och deklarerar undantagstillstånd. Journalistkollektivet vädrar morgonluft (läs död och förstörelse) och laddar på med de största rubriktypsnitt du någonsin sett på en tabloidsida. Slutligen är det dags för den affärsmässiga sidan av katastrofmyntet att poleras. En sak är säker. Det finns pengar att tjäna på att folk blir rädda.
I takt med klimatkrisens förödande genombrott har bilindustrin genomfört sin mest radikala kursändring någonsin. Från ljuvliga delikatesser med mittmonterade V12:or, hundratals och åter hundratals härliga hästkrafter med svindlande toppfarter så långt på den norra sidan om 300-strecket att adrenalinruset hos oss testförare knappast någonsin hann lägga sig innan det var dags för nästa högoktaniga drogtrip. För övrigt hela anledningen till varför en kicktorsk som undertecknad kliver upp varje morgon.
När bilbranschen ställs inför hot agerar den reptilmässigt för ära, heder och framför allt försäljning. Plötsligt är fjolårets främsta försäljningsargument bannlysta skällsord i alla officiella kommunikéer.
Därför tävlar just nu industrins jättar om vem som kan bygga världens absolut sämsta bilar. De som tar längst tid på sig
Hail to the chief. Ferrari Enzo har 660 hästar, gör 0-100 på 3,4 sekunder, toppar 360 km/h och räddade Fredriks liv.
att accelerera till 100 km/h är bäst. Sista skriket är att skryta med att man nu erbjuder sämre acceleration än man gjorde på 80-talet. Det får nämligen miljötalibanerna att vika sig dubbla av lycka. Har man tur får man då ett litet extra bidrag från statskassan för att göra bilarna ännu slöare.
Det är toppen att vi plötsligt har automobiler som drar häften av vad de gjorde 2008 och att de knappt producerar någon koldioxid alls hur hårt man än tvingas gasa för att de ska orka hålla tillåten hastighet.
Det finns bara ett problem. Bilarna blir snart så mördande tråkiga att folk får kronisk narkolepsi bakom ratten, eller avlider en route av spontana hjärtinfarkter på grund av frånvaron av utomkroppslig stimulus.
Inom kort blir det omöjligt att ge sig ut på vägarna över huvud taget. I första hand för att ingen längre kör på rätt sida av mittlinjen då omkörningsprestandan är så usel att vi spenderar mer tid i mötande körfält än i vårt eget.
Det värsta till sist: Miljöbilen kommer att göra dig fet.
I vintras körde jag under en intensiv period de mest fantastiska sportvagnarna på några av världens mest spektakulära platser. Jag mådde självklart toppen, var mentalt avslappnad och tränade som en triathlet. Jag gick ner tolv kilo. Ett faktum som förmodligen både sänkte förbrukningen i våra testbilar och minskade CO2-utsläppen med minst ett par mikrogram.
Sedan kom sommaren 2009. Miljöbilarnas tidevarv. Jag började åter fetta till rejält och åt sämre än någonsin. Istället för min dagliga 10 kilometers joggingrunda valde jag att bälga i mig tunga italienska rödviner och testa hur många kilo arteriellt plack jag kunde få plats med på högar av extrasalta Ritzkex.
Det slår aldrig fel. En dag bakom spakarna i en bil med femhundra hästar gör mig hungrig på fleromättade fettsyror och protein. Så fort jag kör bilar med CO2-siffror nära 100 får jag ett tvingande sug efter sprit och snabba kolhydrater.
Jag var illa däran. I ett desperat försök att rädda mitt liv flög Autoropa ner mig till Ferrari & Maserati Racing Day på Knutstorp. Där blev jag sondmatad med en F40 och fick stora intravenösa doser Enzo.
Senaste veckan är jag tillbaka på en diet av Omega 3, groddar, lätt halstrad tonfisk och mineralvatten från alperna.
Om du inte har senaste numret, köp det i vår digitaltidningskiosk (klicka här). Det går snabbt och kostar bara 29 kronor.
