Boxertolvan med kvadrupla Webrar spottar och fräser som en ilsken pitbull. Upplevs som att slicka på strömskenan i tunnelbanan.
Jag hann ju aldrig klart med grubblerierna kring bilköpet och har uppmanats att löpa linan ut. (Läs del 1 av krönikan här!) Att avslöja bilarna som fick strykas i förra numret av platsskäl. Tack förresten för alla mejl, erbjudanden och hyllningar, kondoleanser, dömningar, dräpningar och länkar till annonser med vrålvässade hotrods, våldtagna Porschar, huliganbestyckade japsmonster och gamla brandbilar.
Jag ska börja med att reda ut vad jag går igång på. Prestige, bagageutrymmen, ECE-förbrukning, benutrymmen, komfort och driftsäkerhet är för mig lika intressant som en maratonföreläsning om radonsanering i gamla radhus. Min bil måste ha själ. Det är allt jag begär. Jag väljer en clean Lada Niva över en Cayenne Turbo alla dagar i veckan. Nya BMW 5-serien är underbar och överlägsen, men så klinisk att mitt hjärta riskerar att stanna bara av att sitta i den.
Vi börjar så långt från all rim, reson och praktiskhet man kan komma – Alpine A110. Så gullig att man gråter och stundtals till ok priser. Designen är ljuvligt delikat och den kobenta bakvagnen bara späder på charmen. Synd på symaskinen längst bak bara.
Feta filmbilar höjer alltid pulsen. Rätt specad är Dodge "Vanishing Point" Challenger från -70 något av det absolut hårdaste som finns. Måsvingade DeLorean "Tillbaka till Framtiden" DMC-12, ritad av Giorgetto Giugiaro är lika delar usel, udda och underbar. Lotus "Älskade Spion" Esprit S1 är städad och bättre på alla plan. Stylad av samma superhjärna. Väghållning? Det är ju en Lotus. Rena rean prismässigt dessutom.
Betydligt mera svettig och skitig i formerna och med i sammanhanget gräsliga vägegenskaper är det australiensiska fullblodet Ford Falcon XB GT som gjorde Mel Gibson till megastjärna i Mad Max. Hur fasen får man hem en sån junkyard-värsting från Oz?
Närmare geografiskt ligger Roger Moors lilla darling P1800. Sockersöt svensk design till bra pengar och råbillig i drift. Kul så länge man bortser från de dynamiska egenskaperna. Möjligen vore det trevligare med en Amazon 123GT. Kanske FIA-godkänd… Ja. Historiska rallybilar! Reverse engineered för gatbruk. Tidiga 911:or är aldrig läckrare än i rallyskrud. Eller Lancia Delta Integrale. Stöddigt så det stänker. Audi Urquattro med lite monstruös S1-känsla. KÄRLEK.
Nya EVO X och Impreza WRX STI? De har väghållningen och körglädjen, men måste de se ut som Shrek på LSD? Samma sak med Focus RS, som diskas per automatik på grund av någonting så hemskt som framhjulsdrift.
Aldrig har jag sågat en bil som Alfa Romeo Brera när den lanserades 2005. Ändå finns den i mina tankar. Varför? Dess underbart sexiga kaross. Också den signerad Giugiaro. I morgonljuset, rullande upp ur mitt garage. Oj. Fast den tungfotade väghållningen i V6-modellen driver mig till vansinne.
Ren, rå motorkraft då? V10:an i M5/M6 är kanske den bästa, mest körbara motor jag fått prova. Men så var det det här med själ…
Har du stått bredvid en Ferrari 512 BB som startar?! Boxertolvan med kvadrupla Webrar spottar och fräser som en ilsken pitbull. Upplevs ungefär som att slicka på strömskenan i tunnelbanan. Kostar lite drygt som en Audi A6 att köpa. Och som ett hus på Rivieran att driva.
Cabbar är förbjudna på min shoppinglista. Trots 30 grader och sol kan jag omöjligt förlika mig vid vad denna lemlästning innebär för en bra bil. Lägg några varv på Nordslingan i en öppen 911 så får du se. Chassifladdret när bilen hamnar i självsvängning genom Fuchsröhre ger en seriös släng av Colon Irritabile varje gång man tänker på det. Skarpsynta noterar dock en viss W113 i förra numret. Pagodan finns där enbart för sin underbara charm. Visst existerar tak(t)lösa bilar som håller måttet, Boxster till exempel. Spydern är fantastisk, men ändå för mycket handväska.
Ja, så här håller den på min arma skalle. Dag som natt. Suck.
Del 1 av Fredriks krönika här!
