De två superbilarna representerar helt skilda biltyper, men de har en gemensam nämnare. De är fula som stryk. Jag menar så fula att det gör ont att titta på dem.
Vi bjöds nyligen på intensiv bilunderhållning på högsta nivå i två av höstens mest imponerande byggen. Först ut var ett rafflande bantest tillsammans med huvudrollsinnehavaren i Victor Hugos klassiker "Ringaren i Notre-Dame" – Quasimodo. Därefter var det dags för en rejäl svängom längs böljande kustvägar runt Cascais i Portugal med kultfiguren Norman "Norm!" Peterson från 80-talskomedin Cheers.
Quasimodo har fyrhjulsdrift och en dubbelturbomatad V8 med dubbelkopplingslåda, adaptiv luftfjädring, launch control och aktiv aerodynamik. Den smaskar iväg 500 hästar vid 6.000 varv och hela 770 newtonmeter med overboost. Tillräckligt för den sortens acceleration som får lungorna att implodera och hjärnan att krympa till storleken av en jordnöt när man trycker högerfoten mot golvet. Den demonstrerade villigt dessa
Så här såg Porsche Panamera ut innan den fick fyra sittplatser, 2.400 cm3 högtalaryta och ett stort bagageutrymme.
imponerande egenskaper under en actionfylld afton på Mantorp Park. Det var väldigt svårt att hitta några större svagheter i konstruktionen annat än att den gjorde kaffeved av sina framdäck. (Klicka här för att se den i vår TV.)
Norm var självfallet inte lika svindlande snabb som Quasimodo. Men imponerade inte desto mindre med sin unika mix av spatiösa utrymmen, luxuös komfort och fantastisk teknik. Vilket gjorde den till en genuint spännande körupplevelse i alla fall. Ta bara det avdelade bagage-utrymmet som gör att mafiosi numera helt obehindrat kan köra omkring med resterna från förra veckans shootout i bagaget utan att stanken av kallbrand sprider sig i kupén. Fiffigt. Och när det efter ett par veckor är dags att dumpa den döende banditen i något dike kan de välja inte mellan en, utan två (!) bagageluckor att göra det genom. Det blir ju så mycket mer spännande då.
Quasimodo och Norm representerar två vitt skiljda biltyper men de har en viktig gemensam nämnare. De är bägge fula som stryk. Jag menar så fula att det gör ont ända in i själen att titta på dem.
Ändå hävdar deras tillverkare bestämt att bilarna är riktiga skönheter.
Okej, skönhet ligger i betraktarens öga och det kan väl vara sant om det gäller Mona Lisa, eller Hötorgsskraporna, eller en skalbagge. Men dessa två fick mig verkligen att tro att jag totalt missförstått ordet och dess egentliga innebörd. Fundersam slog jag mig ned med ett lexikon och fick läsa krystade formuleringar som "upplevelsen av skönhet uppstår från sinnliga manifestationer som form, färg och personlighet eller rytm." "En upplevelse av perceptuell upphetsning och tillfredsställelse hos betraktaren."
Till min stora besvikelse fanns inga grafiska definitioner på skönhet. Inga bilder på Jon Voights dotter (Angelina Jolie, reds anm.) eller Lockheed SR-71 Blackbird eller vad gäller bilar – Ferrari 250 GTO, Porsche 917 eller Lamborghini 350 GTV. Synd. För om något av dessa väsen hade funnits på våra bildesigners näthinnor under skapandet kunde det knappast ha gått så här snett.
Då skulle de ha insett det uppenbara i att en bil per definition blir fulare ju fler användningsområden man försöker täcka in under skalet. En F1:a från Ferrari till exempel är ju det vackraste som finns just för att den bara kan en enda sak. För varje mugghållare, varje extra sittplats, varje färddator och massagefunktion man skruvar dit kommer den att bli – fulare.
Fast i Ferraris fall är jag inte särskilt orolig. Där är det Carozzeria Pininfarina som bestämmer över designen och de har aldrig brytt sig det minsta om komfort. Resultatet är också med få undantag bländande.
Om du inte har senaste numret, köp det i vår digitaltidningskiosk (klicka här). Det går snabbt och kostar bara 29 kronor.
