General Motors står vid stupstocken i väntan på att skarprättaren ska slita företagets halsvener, luftstrupe och ryggrad i stycken.
Nyligen bjöds vi på två ögonblick av gigantiska bilhistoriska proportioner. Den första mentala jordbävningen utlöstes av General Motors konkurs. Nyheten var förvisso väntad för alla med minsta intresse för bilindustrins väl och ve. Efter en mångårig kamp för att stoppa jättens svåra blödning, i form av ett gigantiskt negativt kassaflöde, var den massiva hjärtinfarkten till slut ett faktum. GM är ett såll. En döende T-Rex. Svårt sargat av konjunkturen, bisarra pensionsavtal, uselt ledarskap samt en total brist på visioner och oförmåga till reformering.
Koncernens mest iögonfallande åstadkommande på senare år är hur den lyckats förvandla dollarbelopp motsvarande små länders statsbudgetar till stoft varje månad.
Inte desto mindre är det en nyhet som många har svårt att greppa. Att världens en gång största och stoltaste biltillverkare står vid stupstocken med huvudet böjt i väntan på att skarprättarens bila ska slita halsvener, luftstrupe och ryggrad i stycken.
Stilstudie av den super-ultra-monster-värsting-dynamiska Audi R8 5.2 FSI quattro som klyver chikanen på Mittsverigebanan.
Stjärnsmäll nummer två var än mer skakande. Delar av ams testteam genomförde årets mest efterlängtade tungviktstest i underbart natursköna Höga Kusten. Sportvagnsikonen, värstingarnas värsting, ”Hammaren från Zuffenhausen” Porsche 911 Turbo skulle köra ner all hype i halsen på popsnöret från Ingolstadt.
Jag har tidigare avsmakat R8 V8 på stekande ökenvägar i Nevada, på Las Vegas International Raceway och på våra egna banor hemma i Sverige. Jag hade förmånen att som enda svensk ratta den monstruösa prototypen med diesel-V12:a i Don Johnsons fotspår på Miami Beach. Slutligen avfyrade jag under våren den efterlängtade V10:an på spektakulära Ascari Racing Resort och på slingrande spanska bergsvägar. Jag visste med andra ord att R8 inte skulle ge sig utan strid. Trots att motståndet är en av historiens mest potenta och klassiska sportbilar. Ändå slog nivån på Audins köregenskaper och superba balans ner som en klotblixt i mitt interna ställverk.
Det började med att jag flinande stämplade på bromsarna i en högfartskurva. Farten var över 200 och manövern en medveten provokataion för att sätta bilen på plats. R8 fnös åt mig när den oberörd sögs fast i asfalten.
”Välkommen till högsta mittmotorligan, grabben. Ge mig något rejält att bita i.”
Jag såg ut som ett får bakom ratten. Undertecknad har testat superbilar i över tio år och aldrig blivit så vänligt bemött av en vagn i elitserien. Samma dumma trick i 911 Turbo hade bjudit på en flygtur väl värd att skriva hem om.
Det ska sägas att jag inte är något Audi-fan. Företaget har inte insett vilken stormakt man blivit och kör fortfarande med en förvånansvärt mopsig attityd till konkurrenter och journalister. Försprång genom teknik genomsyrar allt och man anser sig genomgående ha rätt rörande tekniska lösningar och ”dynamiska prestanda”. Ett uttryck som Audi närmast tagit patent på. Fråga vilken motorjournalist som helst varför vi skyr ordet ”dynamisk” som en hundlort i bollhavet på IKEA. Svaret är Audis malande om sin egen super-ultra-dynamiska förträfflighet.
Men i fallet R8 5.2 är jag rädd att ett erkännande är på sin plats. Så, for the record: R8 V10 är en av de absolut bästa mest underhållande bilar jag har haft äran att ratta. Perfekt viktfördelning, superlåg tyngdpunkt och väghållning så knivskarp att den drar ner brallorna på Porsches bakvända svansmotorkoncept. V10-motorn är dessutom en juvel med reptilsnabb gasrespons som kontrolleras med millimeterprecision via höger stortå. Chassit är skruvstädstabilt och ger matig traction. Som extra bearnaise på biffen finns en ljuv tenor i motorrummet som bekräftelse på Audis fräcka coup d’état i sportbilslandet.
TT:s storebrorsa manglar 911 Turbo. Tiden är i sanning ur led.
Om du inte har senaste numret, köp det i vår digitaltidningskiosk (klicka här). Det går snabbt och kostar bara 29 kronor.
