Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, har tillsammans med forskare från Chalmers, skrivit ihop en 142-sidig rapport på uppdrag av regeringen. Rapporten är ett resultat av en treårigt projekt att ta fram och sprida kunskap om om mikroplast från vägtrafiken.

Tyvärr finns det inte mycket kunskap att sprida. I rapporten konstateras att ”det finns inte tillräckligt med kunskap för att bedöma vilka miljö- och hälsoeffekter som exponeringen för nuvarande halter av mikroplaster i miljön medför”.

Forskarna har hittat partiklar från däck i vägdamm, luft, vattendrag, dagvatten och i olika sediment, men ”studierna är så få att det är omöjligt att veta vad som är normala, höga eller låga halter i olika media”. Det saknas helt studier om slitage på vägmarkeringar och polymermodifierad bitumen som finns i asfalt.

Rapporten kan dock slå fast att en stor andel av partiklarna från däckslitage är relativt stora, större än 20 mikrometer. Det innebär att de inte flyger så långt ifrån vägen och att partiklarna inte är så farliga för lungorna.

Tester visar också att giftiga ämning lakas ut, men halterna varierar stort mellan olika däck och olika studier.

– Vi vet att utsläppen av däckslitagepartiklar är mycket stora, att de sannolikt bryts ner mycket långsamt i naturen och att de innehåller ämnen som kan skada levande organismer. Därför finns det skäl att begränsa både uppkomsten och spridningen av däckslitagepartiklar, säger VTI:s forskningschef Mikael Johannesson i ett pressmeddelande:

För att minska däckslitaget kan man se över däcktryck, hjulinställningar, hastighet och körstil. Väghållarna kan se över vägbanans yta. Större partiklar som trots detta avges kan till 90-100 procent fångas upp av filter i dagvattenanläggningar.