STCC. Jan Nilsson är mästerskapets historia, nutid och framtid. Fast idag är han bara förare och teamchef.
STCC föddes i en tid när svensk motorsport låg i ruiner. Efter framgångssagan med Ronnie Peterson, Reine Wisell samt Gunnar Nilsson i Formel 1 hade media vänt sina ögon mot fotboll, ishockey, skidor och golf. Racersporten ansågs dyr, farlig, och omoralisk. I början av 1990-talet sågs SM-tävlingarna i snitt av ett par hundra personer och Janne Nilsson, van vid att tävla på de stora GP-banorna i Europa, analyserade läget.
”Jag sa till mig själv att antingen var ingen i Sverige verkligt intresserad av racing längre. Eller också fanns intresset men motorsporten gjorde något fel eftersom ingen kom för att titta. Inte ens tidningarna rapporterade”, berättar Janne.
Hans slutsats var att intresset fanns men att sporten gjorde något fel. För, som Janne påpekar, ”racing är den mest spännande och roliga sport som finns, fylld av drama och överraskningar.”
Janne var inte ensam om att försöka få igång standardvagns-racing i svensk motorsport. Per-Gunnar ”Peggen” Andersson hade försökt länge men något fattades uppenbarligen.
Janne ”Flash” Nilsson visste vad.
”Jag insåg att utan teve gick det inte att nå ut. Jag kollade vad det kostade, ringde ett par samtal och på en halvtimme hade jag fixat den halva miljon som behövdes för de första sändningarna.”
FOTO: Peter Gunnars. KLICKA FÖR STOR.
En bra början. Men det fattades så mycket mer. Ett startfält med moderna tävlingsbilar, till exempel. I början av nittiotalet bestod startfältet av en märklig samling gamla Grupp A-bilar och före detta DTM-bilar med Volvo-motorer.
”Det fanns enstaka Super Touring-bilar. Men i övrigt var det misär. Precis som racerbanorna. Vissa hade knappt läktare.”
Inga banägare tjänade pengar, klubbarna var fattiga. Allt i svensk racing var lappat och lagat. Ingen investerade.
Men allt förändrades under 90-talets mitt. Janne Nilsson började med att övertala Volvo, som redan tävlade i brittiska BTCC, att satsa även i Sverige.
”Jag fick låna en tävlingsbil från England för en uppvisningskörning. Men anmälde mig själv i bilen och fick sen en utskällning på tio minuter.”
Okonventionella metoder gav emellertid frukt. Nilsson ”lånade” ett bolag av STCC-kollegan Jan Brunstedt och jobbade sedan i månader med att locka olika företag att satsa på svensk racing. Sakta men säkert, bit för bit skapades vad vi idag känner som STCC.
”Hans Hillebrink och SBF hjälpte mig med sanktion för det nya Super Touring-mästerskapet, Janne Brunstedt med pappersarbetet i STCC-bolaget och Johan Thorén la ner ett enormt arbete med teveproduktionen. Utan dem hade det inte blivit något. Utåt såg det kanske ut som en ’one man show’. Men så var det inte, jag fick massor av hjälp.”
Under 1997 började STCC ta fart. Mattias Ekström gjorde entré i Picko Trobergs Volvo 850 och flera nya team anslöt sig. Men Janne Nilsson låg fortfarande bakom det mesta.
”Då ägde jag en Ford Mondeo som syrran tävlade med, en Alfa Romeo samt hela Thomas Johanssons team med två bilar, trailer och allt. Räknar man med mitt eget Volvo-team och min Volvo 850 var det en tredjedel av startfältet.”
Janne sålde sitt Volvo-team bara för att något år senare starta om igen med ett helt nytt team och BMW.
Ett slags ”all time high” för STCC nåddes 1999 när hela sju märkesteam slogs om SM och finalen på Mantorp Park samlade både svensk och internationell elit. Janne Flash, Fredrik Ekblom och Mattias Ekström fick slåss med David Leslie, Roberto Colciago, Kelvin Burt, Christian Abt samt en brittisk mästare vid namn Rickard Rydell. Det var 27 bilar på startlinjen och alla tidigare rekord rök all världens väg.
Så dags hade Janne Nilsson dock redan sålt sitt Volvo-team till vd:n Christian Dahl och bolaget STCC AB till Staffan Svenby som ägde både Mantorp Park och Knutstorp Ring.
Svenby hade en vision om ett nytt STCC, med mera show, han vill även bredda ägandet.
”Grundidén var att teamen, banägarna, SBF och sponsorerna skulle bli delägare i STCC, vi erbjöd dem att köpa aktier i STCC AB”, berättar Greger Pettersson som tillsammans med nyblivne STCC-ägaren Svenby samt Volvos Lennart Nodby även valdes in i SBF:s styrelse.
”Med STCC:s ägare i SBF:s styrelse trodde jag att mästerskapet bara skulle fortsätta att växa”, säger Janne Nilsson. ”Men märkligt nog hände inget, allt gick bakåt. Tevepubliken minskade, sponsorerna blev färre liksom antalet tävlande.”
Det var felsatsningar på nya konstiga regler (minns pingisbolls-lottningen av startposition!) och tv-bolag som fick till följd att tevepubliken minskade till en tiondel mot vad den varit när Johan Thoréns Race sändes i SVT.
Därmed var STCC plötsligt i kris, tunga sponsorer hoppade av samtidigt som kostnaderna för teamen skenade.
”Budgeten för en tävlingsbil var 4,5 miljoner, ett tvåbilsteam kostade tio miljoner. Det var få som kunde tävla på den nivån.”
Då, i slutet av 2005, klev en ung affärsman från Skåne, Rickard Pålsson, in och köpte STCC AB. Pålsson visste inget om racing men han hade en förtrogen som kunde hjälpa honom att leda STCC AB – nämligen Jan Flash Nilsson.
Följdaktigen åkte gamla framgångskonceptet fram igen. Ett enda race, ingen omkastad start-ordning och med SVT och Johan Thorén blev det nya tittarrekord och redan 2006 var startfältet fullt igen, nio märken representerade.
Nilsson körde nu BMW i sitt nya 20-miljoners-team och tävlade mot sitt gamla Volvo-team som körde bilarna på miljövänliga E85. Och med Volvos officiella återinträde 2007 fick Volvoteamet även nya bilar, Volvo C30 Green Racing.
STCC var stort igen och fick även ett stadsrace, 2008 kördes Gothenburg City Race. En pyramidal succé med 38 000 åskådare mitt i stan.
Framgång föder framgång – och nytänkande. I år blir det dubbla race, en ny märkessatsning med Fredrik Ekblom i en gasdriven VW Scirocco samt en hel miljon kronor i en prispott.
STCC lever igen.
