Historien om när Ford ”piskade rumpan” på Ferrari är en klassiker. Och i höst kan vi se den på bio, filmen Ford v. Ferrari får premiär 15 november.
Filmbolaget 20th Century Fox har släppt de första bilderna från filmen där Matt Damon har rollen som Carroll Shelby och Christian Bale gestaltar racingstjärnan Ken Miles. Filmen Ford v. Ferrari fokuserar på vänskapen mellan Shelby och Miles som tillsammans inte bara skulle klå Ferrari på Le Mans, utan också få ”idioterna” på Ford att fatta vad som behövs för att bygga ett vinnande racingteam.
Fords klåfingrighet innebar bland annat att man ville ha snygga bilder på de tre Ford GT40 när de korsade mållinjen på söndag eftermiddag. Ken Miles ville tävla till slutet, men fick stallorder att inte äventyra något. Det innebar att han inte fick sin vinst på Le Mans utan placerades på andraplatsen ihop med Denny Hulme. Bara en månad senare dog Ken Miles vid ett högfartstest med GT40.
Enligt regissören James Mangold var man noga med att filmen Ford v. Ferrari skulle kännas ”på riktigt”, utan några genvägar via animeringar. Riktiga bilar, full fart och raka rör skapade den miljö som skådespelarna ville ha.
”Att känna dessa bilar vråla förbi är orsaken till att folk älskar racing. Det var väldigt spännande att filma, eftersom det inte krävde att du behövde använda fantasin, allt hände omkring dig,” sa Matt Damon till Entertainment Exclusive.
Foto: Merrick Morton/Fox
Redan för sex år sedan kunde vi berätta om filmatiseringen av boken ”Go Like Hell: Ford, Ferrari, and Their Battle for Speed and Glory at Le Mans”. Då skulle Tom Cruise spela huvudrollen som Carroll Shelby men han har blev ersatt av Matt Damon.
Regissören James Mangold har regisserat filmen och han har tidigare gjort ”Walk the Line”, ”The Wolverine” och ”Logan”.
Manus till filmen blir en fristående historia. Filmbolaget 20th Century Fox hade ursprungligen rättigheterna till författaren och journalisten A.J. Baimes bok ”Go Like Hell: Ford, Ferrari, and Their Battle for Speed and Glory at Le Mans”. Men de rättigheterna har tagits över av Legendary Entertainment som ska använda boken för att skapa en TV-serie.
Varför var Ferrari och Ford sådana förbittrade fiender på 60-talets racingbanor? Vi får vrida klockan till början av 60-talet. Grundaren Enzo Ferrari hade hela sitt hjärta i racingen och försäljningen av gatbilarna gick knackigt, Ferrari var i akut behov av finansiellt stöd och sökte en partner med rejäl plånbok. Enzos idé var att sälja Ferraris personbilstillverkning och fortsätta med racingen i ett separat bolag.
I februari 1963 fick Fords europeiska huvudkontor ett brev där Enzo Ferrari berättade att företaget var till salu och han gärna såg Ford som den nya ägaren. Tre månader senare var ett avtal klart och Fords delegation anlände till Maranello för att skriva på papperna. Men ryktena om försäljningen hade lett till ett ramaskri i den italienska pressen och Enzo Ferrari vägrade skriva på. Istället vände man sig till Fiat för att få ekonomiskt stöd.
Ford dynamiska chef Henry Ford II (sonson till grundaren Henry Ford) blev topp tunnor rasande och såg Enzos agerande som en personlig förolämpning:
”Alright,” sa Henry Ford II, ”We’ll beat his ass. We’re going to race him.” (Översatt: Ok, vi ska piska skiten ur honom. Vi ska tävla mot honom).
Det ställe där Ferrari skulle förolämpas mest och bäst var förstås 24-timmarsloppet på Le Mans. Ferrari hade vunnit sitt första lopp på Le Mans redan 1949 och vann igen 1954, 1958, 1960, 1961, 1962 och 1963 – då tog man för övrigt de sex första platserna i prislistan.
I juli 1963 håller Fords företagsledning ett möte där planerna på en ny motorsportavdelning, ”Ford Advanced Vehicles”, skissas upp. ”Spioner” från Ford har varit på plats i Le Mans och sett hur Ferrari vunnit ännu en gång. Det står klar att man behöver en mycket speciell tävlingsbil med racetempo över 320 km/h och förmågan köras i de hastigheterna under 24 timmar. I praktiken lämnar Fords ledning över checkbokshäftet till raceavdelningen som själv får fylla i siffrorna – kosta vad det kosta vill, Ferraris rumpa skulle piskas!
Fords mål var att vinna Le Mans redan 1964 och i all hast utvecklades en bil i Storbritannien tillsammans med Lola och flera namnkunniga talanger från motorsporten. Men den helt nya Ford GT40 hade en mängd barnsjukdomar, var instabil i höga hastigheter och bröt 24-timmarsloppet i Le Mans. Ferrari vann, ännu en gång. Ytterligare två försök 1964, på Nürburgring och Reims, blev misslyckade.
För att lyckas med uppdraget samlade Ford all kompetens som fanns i USA och England. Carroll Shelby var en av dessa och han hade lyckats skapa en konkurrenskraftig racebil när han gifte ihop den brittiska AC Cobra med Fords smallblock-V8. Carroll Shelby, som själv vunnit Le Mans 1959 i en Aston Martin och även tävlat på Le Mans med sin Cobror, behövdes i Fords team och han ”anställdes” på hösten 1964.
Carroll Shelby var inte svår att övertala. Han hade sedan flera år ett horn i sidan till Enzo Ferrari, eftersom han ansåg att den italienska patriarken var vårdslös med säkerheten – något som kostat flera förare livet. Enzo hade vid upprepade tillfällen försökt locka över Carroll som förare men alltid fått nobben av den envise amerikanen.
Carroll Shelby ledde teamet och hans första åtgärd efter floppåret 1964 var att byta ut 4,2-liters V8:an mot Fords mäktiga ”427:a” på 7,0 liter. Det var ett steg i rätt riktning och i början av 1965 fick Ford GT40 sin första vinst, på 24-timmars i Daytona, med Ken Miles och Lloyd Ruby vid ratten. Nästa tävling var på Sebring, där man tog pallplats. Men resten av året blev en katastrof, inklusive 24-timmars på Le Mans där alla fem Ford GT40 som deltog bröt tävlingen med tekniska bekymmer. Ferrari vann igen, på Le Mans, för nionde gången. Och sista, skulle det visa sig…
Till säsongen 1966 hade Carroll Shelbys team ökat effekten i 427:an och äntligen fick man till både aerodynamik, chassi och tillförlitlighet. Den stora 427 V8:an testades i 48-timmars intervall i motorbromsbänk där man hade skapat en ”Le Mans cykel”. Vid första racet på Daytona krossade Ford GT40 allt motstånd och vann en 1-2-3 seger.
Även under 24-timmars på Le Mans 1966 var Ford GT40 fullständigt överlägsna. Ferrari-bilarna körde bort sig under en regnig natt och på söndagsmorgonen beordrade Fords företagsledning att bilarna skulle sänka tempot för att inte äventyra den historiska segern. Man bestämde även att Bruce McLaren och Cris Amon skulle vinna racet – vilket gjorde Ken Miles vansinnig, då han hade velat köra racetempo hela tävlingen för att se vem som var snabbast.
Ford fick alltså sin hämnd, tack vare hjälpen från Carroll Shelby. Den fulländade Ford GT40 vann sin första seger på Le Mans 1966 och bara för att visa att det inte var någon tillfällighet kom teamet Shelby-American Inc tillbaka året därpå och vann en gång till.
Brittiska J.W. Automotive Engineering fortsatte att tävla med Ford GT40 och vann ytterligare två år, 1968 och 1969. Därefter tog den oslagbara Porsche 917 över sportvagnsracingen och konkurrerade ut den vid det här laget föråldrade Ford GT40.