”Det funkar”, brukade Martin säga till oss istället för en längre harang om nånting vi var i färd med att göra. ”Det funkar”.
Just de orden personifierade också Martins sätt att nalkas allt i livet. Aldrig negativ, alltid öppen, alltid positiv. Även när klockan var halv två på natten och vi måste köra 75 mil ytterligare för att komma hem. Det funkar.

Det var många gånger Martins glädje i jobbet som fick oss andra i redaktionen att orka en stint ytterligare. Och gud vet hur många gånger det har sprakat till i komradion under testkörningarna och Martins röst förkunnade att han just kommit på något som vi andra inte tänkt på.

Martin var lång som ett fyrtorn vilket är ett handikapp när man jobbar som biltestare. Men han var inte den som klagade när han fick veckla in sig i en trång sportbil. Tvärtom. Han fick ju köra. Och…, det funkar.

Vi har gjort många tester och provkörningar ihop. Alla i redaktionen har vi härliga minnen av Martin, den mest nyfikna av nyfikna med ett genuint bilintresse som var smittande.

Men nu funkar det inte längre. Martin har kört vidare och lämnat fru, barn och oss att minnas vilken härlig person han var. Det gör vi. Men det gör förbannat ont.