Om det är någon som inte kommer in på sidan kan vi i korthet återberätta en del av Richard Johnsons analys av GM som ägare till Saab, med början 1990. Egentligen hade GM siktat på Jaguar, men där hann Ford före och man köpte Saab som ett varumärke med potential. Johnson jämför med Eberhard von Kuenheim som ryckte upp BMW under 70-talet, Ferdinand Piëch som startade Audis vandring på premiumstegen under 80-talet och Porsche-chefen Wendelin Wiedeking som tog sig an en mängd problem som sportbilstillverkaren drogs med på 90-talet.

Gemensamt för dessa tre exempel på ledare inom bilindustrin var att de vågade mycket, även för personlig del, och satt kvar länge för att kunna genomföra sina idéer. De chefer som GM placerade hos Saab var om inte direkt dåliga så aldrig speciellt långvariga, i den mån de hade en strategi fick den aldrig tid nog att bli verklighet. GM:s första Saab-vd, Dave Herman, hade till exempel rätt bakgrund och genomförde nyttigt reformarbete.

Men GM:s strävan att utnyttja komponenter och plattformar från Opel visade sig katastrofala när nya 900:an lanserades 1993. Ersättaren till 9000, 9-5, försenades och Dave Herman kämpade internt inom GM-ledningen för att inte Saabs kärnvärden skulle vattnas ur. Något som han fick visst stöd för och kanske hade lyckats med, om han fått fortsätta.

Dave Herman ersattes av Keith Butler-Wheelhouse som fick fyra år som vd och sedan följdes av Bob Hendry 1996, en man med visioner och näsa för affärer som återigen lyckades få upp Saab till en årlig försäljning på 130.000 bilar. Den framgången gjorde honom attraktiv för andra uppdrag inom GM och inte heller Hendry blev långvarig, ersattes av Peter Augustsson år 2000 – samma år som GM köpte de resterande 50 procenten av Saab. Inte heller Augustsson blev speciellt långvarig och ersattes av nuvarande vd Jan-Åke Jonsson 2005.

Senare förlorade GM tålamodet och trots att förståelsen för varumärket blev bättre kunde man inte undvika skilsmässan, speciellt då GM under 2009 hade fullt upp med sina egna problem.