De som känt mig länge vet att jag har tillhört bilhistoriens tråkigaste bilägare. Skyllt på motorjournalistjobbet – som öppnat dörrarna till all världens bilar utan någon risk. Efter några obskyra öststatsbilar har det varit präktiga familjebilar på tjänstebilskontrakt. Drömt, drömt och alltid fegat ur. Jag är inte mekaniker, kan bli lurad. Det kan bli tokdyrt, olyckligt.
Och nu är det inte helt osannolikt att det slutar med katastrof. Före detta förnuftiga jag har skickat iväg pengar till tre okända personer för bilar jag inte sett. Vad är det som driver vansinnet?
Som alla missbruk handlar det om kickar, om att vilja ha mer. Men det är också ett sökande efter mening och det ultimata. Proppen gick ur när jag i somras äntligen gjorde våld på mig själv och plötsligt fann mig stående hemma med två svarta Porschar direktimporterade från en italiensk Porschehandlare.
Mersmak. Även hunstrun smittades och har blivit medmissbrukare. Nej, jag har inte blivit bilhandlare. Visst är Porscharna och en SLK sålda och räknar jag snällt har det totalt sett gått plus minus noll. Det är inte så illa, men inte huvudsaken.
Jakten på drömbilen, resandet, upplevelserna, spänningen, människorna – och förhoppningsvis glädjen av att njuta en underbar bil som är min. Det är beroendeframkallande.
På köpslistan finns en Range Rover Sport – obetydligt dyrare än vad jag får för min Hyundai Santa Fe. Världen är galen: alla vill ha nuftiga dieselar – det är då man ska köpa lyxsuv! Rangen är billigare i skatt och har 200 fler hästar. Jag kör bara 500 familjemil om året – varför inte i en Range Rover?
Lotus är märket jag dyrkade som barn och nu blir det en Elise. Toyotamotor, supersnål och äkta körglädje. Framtidens sportbil idag. Lätt, sinnlig motorsvag.
Dessutom vurmar jag för det udda. En Lexus SC 430 – cab med baksäte. Den gick inte att motstå. Superlyx och sanslös kvalitet till 14 procent av nypriset. I Italien är bilar med stora motorer värdelösa på grund av skattereglerna.
Jag skiter i Jante och låter det ske.
