Lars-Otto Frick, trafikingenjör vid Stockholms Trafikkontor, skriver att trafiksäkerhetsarbetet i Sverige bygger på en vilseledande analys. En diskussion på sakliga grunder är välkommet, men det är oroande att Frick utger sig för att vara professionell trafikingenjör, replikerar Claes Tingvall.

Fricks debattartikel bygger på sådana grundläggande tokigheter, som gör att vi sitter med att gigantiskt folkhälsoproblem som tar livet av långt fler än en miljon människor per år globalt och som är på väg att vara en av de tre vanligaste orsakerna till ohälsa i världen. Till sin hjälp tar Frick en massa påståenden, de flesta oriktiga eller ryckta ur sitt sammanhang.

Det är för det första helt korrekt att kalla vägtransportsystemet för något av det värsta system vi någonsin sett. Varken Frick eller någon annan kan säkert komma på någon annan daglig aktivitet som tar livet av så många. Jämför man med andra transportslag så ligger vägtrafiken cirka 100 gånger över i risk.

Frick påstår att vi inte jobbar med de tre faser man ofta delar upp händelser i. Detta är fel!
Det arbetas med alla tre faserna, men det som kommit till under senare år är att också vägen ska kunna ta ansvar i fas två, det vill säga att den ska vara krocksäker.
Jag trodde inte att någon hade missat att våra mitträckesvägar är något av det bästa vi gjort: billigt, effektivt och hastighetsneutrala. Vi har kunnat bibehålla eller till och med höja hastigheten. Om vi skulle använt Fricks recept men ändå räddat lika många på dessa vägar, skulle vi ha behövt sänka hastigheten till högst 50 eller 60 km/t. Numera jobbar alla inom trafiksäkerhetarbetet med de tre faserna. Hur Frick har kunnat missat detta är förvånansvärt.

Vi har i Sverige ett trafiksäkerhetsläge som ligger bland de tre till fem bästa i världen beroende på hur man räknar. Jag skulle inte bli helt förvånad om vi kommer upp på första plats i år, men det finns också en hel del andra duktiga länder. Vi har däremot inte förbättrat oss så mycket som vi borde. Det finns ett antal saker som förklarar detta. Vi har trots att vi arbetar på många sätt, inte lyckats tackla problemet med alkohol i trafiken.
För det första är bara 0,2 procent av trafiken onyktra förare, men 25 procent av alla dödliga olyckor alholrelaterade. Det skulle inte hjälpa särskilt mycket med mer övervakning av detta, men vi har för övrigt bland den mest omfattande i världen. Det vi behöver är teknik. Vårt nuvarande alkolåssystem för de som åkt fast är så ineffektivt att det knappast ger någon effekt.
För det andra är nästan hälften av alla som dör i bil utan bilbälte, trots att vi har 96 procent användning på våra vägar. För det tredje har vi fått en mer än 200-procentig ökning av mc och moped i trafiken som inte gör saken bättre.
För det fjärde så har vi inte den efterlevnad av våra hastighetsgränser man nu har i många andra länder.

Antalet barn som omkommer sjunker stadigt, och är idag på en nivå som är tiondelen av vad den var för ett antal år sedan. Ser man till de nästan 40 procent av trafiken som kör på mötesfria vägar, som har bälte och är nyktra, så dör det färre än 10 varje år. Om all trafik uppfyllde de enkla villkor som angetts ovan så skulle det i hela systemet bara omkomma färre än 50 varje år. Med andra ord, vi vet vad som är fel, hur det borde vara istället, men det händer inte vad som borde hända.

Slutligen, världen består inte av en massa ansvarslösa människor som ställer till det för de ansvarstagande, laglydiga och kloka människorna. Världen består av människor sådana som vi är på gott och ont. Att påstå att de flesta som råkar illa ut för motsatsen är både fel och illasinnat och leder ingenstans. Tvärtom är det smartare att utgå från att vi alla kan göra fel och att det finns både trafikingenjörer och andra professionella som i tid har gjort sitt jobb och tänkt efter före.

Claes Tingvall
Trafiksäkerhetsdirektör Vägverket

Läs debattartikeln: ”Vilseledande analys bakom Nollvisionens resultat”