Juan Manuel Fangio har i många sammanhang beskrivits som den största bilföraren någonsin. Och när Ferrari 1956 specialbyggde en tävlingsbil till just Fangio, med Argentinas racingkulörer blått och gult i fronten, då var det förstås något alldeles speciellt – då som nu.
Det tillverkades bara fyra exemplar av Ferrari 290 MM. En av dessa kördes av Eugenio Castellotti i Mille Miglia och han vann tävlingen 1956. På fjärdeplats det året kom Juan Manuel Fangio i samma modell och även om inte den här bilen vann det året så har den fått en större ”proveniens” eftersom den även kördes av Phil Hill och svenska sportvagnsföraren Joakim Bonnier.
Det här exemplaret av Ferrari 290 MM, chassi 0626, fick också rykte om sig att vara ”skottsäker” då den aldrig var inblandad i någon allvarlig olycka och i princip varit oförändrad genom alla år. Allting är original på bilen från 1956, kaross och motor samt transmission och övriga komponenter. V12:an är på 3,5 liter och ger ungefär 320 hk.
Samma år, 1956, tävlade chassinummer 0626 i Sveriges Sport Car Grand Prix med förarna Wolfgang Graf Berghe von Trips och Peter Collins (de kom tvåa, totalt). Tävlingen kördes på Rabelövsbanan i Kristianstad och inte mindre än tre stycken Ferrari 290 MM deltog.
Vinnare i Kristianstad blev Phil Hill och Maurice Trintignant i just en Ferrari 290 MM. I loppet deltog även Juan Manuel Fangio, Stirling Moss och Joakim Bonnier vilket gör tävlingen till en av de mest ”kändistäta” som någonsin körts i Sverige.
Året därefter, under 1957, tävlade Joakim Bonnier med denna Ferrari 290 MM fyra gånger – dock utan att vinna något lopp. Sista gången bilen tävlade i större sammanhang var i Havanna, 1958. Året därefter såg Fidel Castro till att det inte blev några fler biltävlingar på Kuba.
Trots flitigt tävlande och stor proveniens från dåtidens alla stora namn var det faktiskt bara ett lopp som Ferrari 290 MM med chassinummer 0626 vann: 1000 km i Buenos Aires 1957.
Ferrarin har ägts av bilsamlaren Pierre Bardinon i hela 34 år. Köpesumman i torsdagens auktion anges till 28 miljoner dollar – alltså i runda slängar en kvarts miljard kronor – och den nya ägaren beskrivs som ”privat bilsamlare från Europa”. Därmed är bilen den dyraste som sålts via RM Sothebys.
Under avdelningen onödigt kunnande så kan vi konstatera att den här Ferrarin har en nos som redan från början var lackerad i gult och blått, det vi betecknar som ”svenska färger”. Det kan man tolka som en hänvisning till deltagandet i Grand Prix i Kristianstad 1956, men så var det inte.
När motorsporten befann sig i sin linda, under början av 1900-talet, var det någon som kom på den extremt smarta idén att nationsbestämma tävlingsbilarna med olika kulörer. Franska bilar var blå, engelska bilar var gröna (British racing green), italienska bilar var förstås röda (varför är alltid Ferrari röda – nu vet du svaret!) och tyska bilar vara vita. Men sen skrapade Mercedes och Auto Union av färgen på sina racebilar för att spara vikt och sedan 30-talet är det silver (naken aluminium) som är den tyska kulören. Amerikanska bilar var vita med blå ränder.
Varje land hade sina kulörer och även om Argentina har vitt och ljusblått i sin flagga så var racebilarnas karosser lackerade i gult och blått, med svart chassi. De svenska kulörerna är blå botten med gul ”topp” och på den blå motorhuven ska det finnas tre diagonala streck i gult. Att Polestars bilar är blå är alltså inte taget helt ur luften.
Även om en kvarts miljard kronor låter mycket är den här Ferrarin inte den dyraste bilen som sålts genom tiderna. Om du klickar på länken har vi listat de tio dyraste bilarna som sålts och på plats nummer ett hittar vi Ferrari 250 GTO från 1962, som såldes för 38 miljoner dollar av Bonhams 2014. Det kan dock ha sålts bilar för högre belopp än så, men det är privata affärer utan insyn.
