Snart tycks – sensationellt nog – det amerikanska folket vara delägare i en rad bilfabriker, inklusive ett par i Sverige.
Villkoren i de lån som senaten väntas bevilja till Detroits tre biljättar medför nämligen att staten får aktier som säkerhet för 20 procent av lånebeloppet. Med tanke på General Motors och Fords usla börsvärden (Chrysler är privatägt) kommer man snabbt upp i betydande andelar. Skulle skattebetalarna låna ut 13 miljarder dollar till GM är man plötsligt majoritetsägare i företaget – med alla de åtaganden och risker det medför.
Statskontrollerade bilföretag har nämligen inget bra track record.
Om staten har en mindre andel och låter bli att blanda sig i verksamheten (se Volkswagen och Renault) kan det fungera. Men när staten ger sig in i en redan osund verksamhet för att försöka ”rädda” den, har historien visat att det bara kan gå på ett sätt. Åt pipan.
Om medlemmarna i den amerikanska senaten läser Margaret Thatchers memoarbok om den brittiska bilkrisen i slutet av 1970-talet skulle nog fler fundera på det kloka i att kasta friska pengar efter dåliga.
När Thatcher vann valet 1979 hade British Leyland Motor Company, BLMC, redan varit statligt ägt sedan konkursen 1975. Bolaget bildades 1968 genom ett unikt samgående av hela den brittiska bilindustrin, inklusive produktionen av bilar, bussar och lastbilar. Vid tiden för samgåendet var Leylands tunga del relativt frisk och lönsam, medan BMC gick på knäna på grund av ett åldrande modellprogram.
Den 40-procentiga marknadsandelen hade sjunkit till 16 procent och lönsamheten var usel, vilket berodde på den extremt tungrodda organisationen och oheliga uppgörelser med facken under resans gång. När gruppen bildades var 250.000 personer anställda där, i 100 olika dotterbolag, men fortfarande efter konkursen fanns mer är 150.000 anställda i koncernen.
Redan första dagen i sitt ämbete uppvaktades premiärministern av bilkoncernens chef som omgående behövde en miljard pund för att rädda verksamheten. Om inte, skulle alla jobb ryka, plus lika många hos underleverantörerna. Thatcher kunde enkelt konstatera att en nedläggning skulle få katastrofala konsekvenser, men skriver i sin bok ”vi fick aldrig ge ett intryck av att en nedläggning var otänkbar. Då skulle det aldrig bli slut på kraven på skattepengar”.
Ändå blev de politiska konsekvenserna av att vända BLMC ryggen omöjliga att hantera, och medan Thatcher vägrade att låta skattebetalarna ta över bolagets skulder pumpade man ändå in nästan en miljard pund (motsvarar idag ca 60 miljarder kronor).
Margaret Thatcher ville komma ur sina statliga engagemang i industrin, men det tog tid innan koncernens delar splittrades upp och såldes. Leylands tunga sida gick ihop med DAF och köptes sedan av Volvo, Jaguar hamnade hos Ford (där man heller inte var lönsamma) och numera Tata. Rover och Land Rover och en rad varumärken hos British Aerospace och senare BMW, som sålde vidare till Kina och Indien (via Ford).
Britterna fick betala surt med höjda skatter, men det är möjligt att det inte var helt bortkastat att hålla bilbyggarkunnandet igång. Snart nog skulle de brittiska öarna invaderas av utländska tillverkare som valde att förlägga produktionen dit.
USA:s bilindustri står där den engelska gjorde 1974, i skuggan av oljekrisens konsekvenser på försäljningen av bilar. Året efter tog staten över och var med om en lång och dyrbar resa mot undergången, som hade mer med arbetsmarknadspolitik än affärsverksamhet att göra.
Barack Obama lär få en lika omöjlig uppgift som Margaret Thatcher på sin tid.
