Gunnar Dackevall om vikten av långsiktiga utvecklingsplaner i bilindustrin.
Att det ser ut att vara Honda som ”vinner” racet om den första väl fungerande elbilen som får sin elförsörjning från en bränslecell förvånar mig inte alls. Den enda andra tänkbara utmanaren är Toyota, som är den andra av världens bilkoncerner som lägger tillräckligt stora resurser på forskning kring framtida drivsystem för att kunna matcha Honda.
Toyota ”tog” positionen som biltillverkaren som gör väl fungerande hybridbilar, något som förmodligen har varit det industriellt smartaste någon biltillverkare har åstadkommit i bilindustrin sedan Rudolf Diesels dagar för 100 år sedan.
Många av de industriella jättarna var där redan på 1980-talet, i kölvattnet av de första oljekriserna, och byggde sina hybridprototyper. Men det var bara Toyota som var långsiktiga nog att orka ta investeringarna genom tillräckligt många styrelserum under decenniers tid för att nå ända fram till en kommersiell succé.
Att vara tvåa på hybridmarknaden är däremot ingen större merit och bygger ingen image runt varumärket, och därför är det inte konstigt att Honda, den andra av bilvärldens riktigt tekniknördiga koncerner, nu väljer att ta positionen som biltillverkaren som bygger bränslecellsbilar.
Rymdfarkosternas bränslecellsteknik har länge ansetts som den yttersta räddningen av vår nuvarande infrastruktur; med komprimerad vätgas i tanken fälls bara rent vatten ut från den elektrolytiska processen i bränslecellen, som genererar ström till den drivande elmotorn.
Bränslecellstekniken har – i alla fall teoretiskt – varit den lösning som har givit bilindustrin en långsiktig förhoppning om ett liv efter Otto och Diesel.
I praktiken har dock utvecklingen hos flera av de spelare som tidigt arbetade med bränslecellsbilarna varit motig och fylld med hinder som har synts svårövervinnliga. Bilarna blev stora, klumpiga, slöa, dyra och – nästan omöjliga att tanka. De som, likt Mercedes, i början av 1990-talet pratade om 2005 som en startpunkt för produktionen av bränslecellsbilar har skjutit upp perspektivet med åtminstone 10-15 år. Just nu är alla istället fullt upptagna med att ta ett par steg bakåt för att kunna hänga med i den Toyotaledda hypen kring hybrider.
Be there or be square.
Det är i detta läge som Honda chockar bilindustrin med sitt senaste bränslecellskoncept FCX. Bränslecellsprototyper har visats förr i långa rader, men ingen med specifikationer ens i närheten av denna Honda: Den utvecklar 129 hästar, toppar 160 km/h, har en räckvidd på 57 mil och går att starta ända ner till minus 30 grader! Hela teknikpaketet – stacken – är gömd i bilens mittunnel och bilen är en rymlig fyrdörrars sedan som skall säljas för under 60.000 dollar – drygt 400.000 kronor.
Och säljstarten sker redan om två år.
Honda FCX kan mycket väl få den betydelse för märket som Prius fick för Toyota, även om vätgaspumpar på mackarna fortfarande är långt borta. Men att som Honda göra den rena tekniken tillgänglig kommer att forcera den politiska viljan att se till att bilarna kan tankas. Se bara hur snabbt nu tillgängligheten på etanolpumpar växer i lilla Sverige.
Det tog tio år för Toyota att få sin hybridteknik riktigt attraktiv för konsumenten och det kommer säkert att ta Honda minst lika lång tid innan man har ett helt modellprogram med läckra bränslecellsbilar.
Men det försprång man bygger under tiden är svårintagligt – inte minst när det gäller laddningen av sitt varumärke.
