Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Låt oss klargöra en sak innan jag drar igång. Jag tycker om snygga bilar men jag tycker det är rätt trist att köra. Jag vet hur det låter men att sitta med en ratt i handen och rulla på vägar är inte speciellt kul och helt enkelt inte min grej. Trodde jag. Min gamla trotjänare Audi Q5 var en bra bil helt klart. Och hade dessutom en snygg grill.
Okej, jag är lite störd. Jag lägger alla kort på bordet här. När jag skulle byta bil stod det inte mellan fossilt/el, stabila köregenskaper eller imponerande hästkrafter utan om vilken modell som hade kaxigast grill och snyggast former.
Men någonstans långt ner i mitt samvete hade jag lite dieselskam. Planeten mår ju bättre av elbilar sägs det så jag fick helt enkelt lägga senaste modellen av Q5, med mattsvart honeycombgrill, på hyllan. Istället blev det en beställning av nya Q4 e-tron.
Vad som kändes som ett halvt sekel senare kom till slut min elbil – pimpad med Black optics och S-line. Helt klart hade jag köpt grisen i säcken. Inte nog med att jag inte hade sett eller provkört bilen – jag hade inte ens suttit i en elbil och visste knappt hur man laddar.
Okej, resten är verkligen historia. För vackrare kärlekssaga (vi pratar fordon här) har jag nog inte varit med om. Till att börja med var Q4:an ursnygg med sin mjuka tyfongråa färg och sin stenhårda kaxiga chassiprofil. Sportstolarna var otroligt bekväma och som grädde på latten fick jag ett set grill(!)bestick av återförsäljaren.
Min nya elskling, helt enkelt. Jag rullade hemåt och mindes helt plötsligt min gamla trotjänare som en trött och högljudd traktor. Jisses, vilken skön känsla att glida fram i denna nya bil.
Grannen hemma hade dagen innan parkerat sin Polestar och sagt: ”Du kommer att fatta imorgon. Det är en helt ny värld.” Och oj vad rätt han hade.
Jag stannande på en mack på vägen från återförsäljaren, inte för att ladda eller köpa en överprisad kopp columbianskt kaffe, utan för att bara titta på bilen.
Nog med den här skruvade kärleksförklaringen till plåt och batterier, några veckor senare blev det nämligen allvar. Långresa till Sälen stod på menyn och dags att prova elbilslivet på riktigt. Extra spännande var om min Q4, med en räckvidd på 40 mil, skulle ta sig till Sälen, en sträcka på 39,9 mil.
Batterinojan var helt klart påtaglig. Jag kände mig som en neurotisk nybliven förälder. Hur länge kommer jag att kunna köra, när måste jag ladda och framför allt – var ska jag ladda? Appen Chargemap lugnade mina nerver något men ju högre upp i landet jag kom, desto längre mellan eluttagen.
Halvvägs till Lindvallen fegade jag ur och stannade vid en Rechargestation, trots att jag hade 60 procent kvar i batteriet. Laddstolpen skröt med 150 kW men endast 45 kom genom kabeln. Perfekt läge för ett sexpack nuggets med currydipp med andra ord. Eller var det ett niopack?
Väl framme lyckades jag hitta en laddplats precis vid hotellet. Sinnessjukt smidigt och lite lyxigt på något sätt. Och för att summera jungfrulångfärden med elbil gick den över förväntan. Man måste helt enkelt planera rutten något och sedan är det inga konstigheter.
Skidresan då? Jo, den var magisk. Men man brukar ju säga att resan är målet. Och med min nya elbil är det verkligen så. Och jo, Q4:an har en skitsnygg grill den också.
