Jag grät i rallybilen. Jag sörjde det gamla Dakar. Originalet Paris–Dakar – det stora äventyret där tävlingens identitet handlade om mod, skills och överlevnad. Never give up.
För dem som inte vet har jag tävlat i det mytomspunna Dakarrallyt tolv gånger – flest gånger av alla svenskar någonsin.
Första gången var 2002 på motorcykel. Som glad amatör i världens tuffaste rally. Jag hade tömt sparkontot och betalat startavgiften på 100 000 kronor. Nej, varken motorcykel eller serviceteam ingick.
Den resan kan jag summera som mitt sämst genomförda Dakarrally någonsin. Men samtidigt mitt största stordåd.
Jag överlevde allt.
Starten gick 28 december norr om Paris. Snöslask genom hela Europa, regn över Gibraltarsundet och vidare till Marocko – där jag kraschade i en stor vattenpöl. Jag slog mig rejält: lårkaka och brutet mellanhandsben. Tävlingsdoktorn ville stoppa mig men jag bönade och bad. Jag hade satsat allt för att stå på startlinjen. Skulle det ta slut redan nu?
Det var två veckor kvar till målet i Senegals huvudstad Dakar.
Jag grät mig till sömns ensam i tältet, liggande på en ispåse med bandagerad högerhand. Så klantigt att krascha så tidigt. Och slå sig så mycket.
”Efter ett helvetesrally körde jag i mål som bästa 400-kubikare och 54:a totalt”
På morgonen stod jag ändå på startlinjen igen, stel och öm. För mig var tävlingen egentligen över – nu handlade det bara om att bita ihop och räkna ner de nästan 1 000 milen till mål. Varje dag var en pina. Gashandtaget tejpades med silvertejp eftersom jag inte kunde hålla i med högerhanden. Varje gupp smärtade.
Mitt delmål var servicedagen halvvägs in i rallyt. Då skulle jag få vila. Jag fantiserade om att allt skulle bli bättre – alla sa ju att andra veckan var lättare.
Tro mig. Det blev inte lättare. Tvärtom.
Ännu längre etapper genom Saharas tunga sand tog slutligen knäcken på kopplingen – där tog det stopp. Efter några timmar kom en annan mc-förare.
”Bonjour. What is your problem?”
Jag förklarade – och det är här jag börjar tro på änglar. Han hade exakt rätt kopplingslamell i reserv! Som jag såklart fick. Snabbt meckade jag ihop hojen och kunde fortsätta.
I’m back. Inget skulle stoppa mig nu.
Men mörkret föll och jag fick tillbringa en natt i öknen där ett tolvårsregn drog in och förvandlade torra sjöbottnar till ogenomtränglig gyttja. Nästa dag väntade stormvindar som nästan blåste mig av hojen. Jag såg så många som gav upp, varje sträcka.
Inte jag. Never give up. I horisonten hägrade podiet i Dakar.
Efter ett helvetesrally körde jag i mål som bästa 400-kubikare och 54:a totalt. Endast en tredjedel av startfältet hade tagit sig i mål vilket anses vara ett extremt tufft Dakar, där normalt hälften klarar det.
Jag var mest lättad att allt var över. Aldrig mer.
Nåja det blev några till…
2022, tjugo år efter mitt första Dakar, gjorde jag comeback i mitt nionde rally – efter att egentligen ha avslutat min karriär. Nu som co-driver och navigatör i X-raid fabriksteam åt tyskan Annett Quandt.
Men det ”nya” Dakar var inte som det gamla. Nya komplicerade regler, digital navigation, ny teknik. För mig kändes det som en helt annan tävling.
Och jag satt i rallybilen och grät. För jag saknade det gamla.
Sen bestämde jag mig, jag skulle bli bra på det här nya.
Lite som många känner inför det nya Formel 1. Får se om jag lär mig gilla det nya.
Annie Seel har under sin 40-åriga karriär tävlat i hela världen på två och fyra hjul. Totalt tolv starter i Dakarrallyt och första kvinnan med mc på Mount Everest. Mentor i FIA Women in Motorsport.
