Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Mången bil har passerat min garageuppfart genom åren. Jag har tappat räkningen på hur många det är, men många är det. Två Lamborghini, två Ferrari, tre Bentley, fyra Porsche och en hiskelig massa annat.
Jag får ofta panik när jag haft en bil i tre–fyra månader. Jag vill ha något nytt, och jag vill sälja det jag har innan jag förlorar för mycket pengar på den jag har. För jag har fått för mig att har man bilar längre än så, förlorar man massor.
Det verkar inte stämma. I alla fall inte i mitt fall. Jag tror att av de senaste 20 bilarna jag har ägt är 15 av dem värda mer än vad jag fick för dem.
Den Nissan GT-R jag hade länge sålde jag för fem år sedan för 550.000 kronor. De verkar stå stilla där. Innan den hade jag en Porsche 911, den har gått upp i pris. Flera andra bilar också. Det är fruktansvärt irriterande. Urusen jag nyss sålde verkar fortsätta stiga i pris.
Jag lyckades till och med förlora massor av pengar på en samlar-Lamborghini. Jag hade en Gallardo Superleggera, tillverkad i bara 500 ex. Tvärsäker investering tänkte jag. Nej, det var det inte. Nu har den studsat upp igen verkar det som, men när jag sålde var det iskallt.
Jag kanske bara har otur helt enkelt. Eller så tänker jag fel. Jag kanske tänker för mycket på att jag vill ha något nytt istället för att kolla på vad jag faktiskt redan har. Jag känner några som gör samma sak, fast då gäller det förhållanden.
”Jag får ofta panik när jag haft en bil i tre–fyra månader”
Jag pratade med en bilhandlare om min Ferrari FF, den är till salu hos dem trots att jag kör runt med den. Först frågade han varför jag skulle sälja. Jag visste inte riktigt. Eller, jag hade egentligen behövt pengarna, men det där vet jag är en lögn för mig själv. Står jag där utan bil köper jag en ny innan jag hinner säga flaskhals.
Han frågade vad jag ville ha istället. Jag beskrev allting. Den ska vara kaxig, den ska låta mycket. Den ska vara snabb, barnen ska få plats, hundarna också om det krisar, och så vidare.
Då säger han: ”Men kompis … Du pratar om precis den bil du redan har. Det finns inget kaxigare, det finns ingen som låter mer. Det finns ingen liknande bil som du får plats med både barn och hundar i.”
”Å fan”, sade jag, ”det kanske du har rätt i.”
Så nu har jag nästan bestämt mig för att behålla den ett tag till. Jag funderar på att göra ännu en urspårad foliering. Den senaste vi gjorde, Bumblebee, hamnade på Top Gear och blev världskändis. Vi kanske kan göra något roligt med FF:en.
Så nu är processen igång. Den ska folieras, den kommer troligtvis trimmas, jag ska gå bananas på den där bilen. För då kommer den kännas ny för mig ett tag. Då kommer ”skaffa något annat-paniken” försvinna. Det blir nog bra.
Bara ingen kommer med ett bytesförslag nu. Jag har väldigt svårt att säga nej. Och det är ju kul med nytt. Nej, gräset kanske inte är grönare på grannparkeringen. Det blir nog Ferrari ett tag till.
Jag får stå ut.
