Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
”Ni kan väl ändå inte på allvar mena att det här är en bra idé, era idioter?!”
Ungefär så kan det låta i olika kommentarsfält så fort en artikel handlar om något som har med vätgas och bränslecellsbilar att göra. Det verkar som att folk kan delas in i två läger: de som hyllar tekniken och de som sågar den längs med fotknölarna.
Kritiker finns det gott om. Elon Musk har kallat vätgasbilar för ”skitsnack” och han får medhåll från en mängd både experter och självskrivna förståsigpåare på sociala medier.
Förespråkare finns det kanske inte lika gott om. De är i alla fall inte lika högljudda. Men många högt uppsatta chefer i bilindustrin är helt övertygade om att vätgasbilarna på sikt kommer köra om batterielbilarna, och inte minst företag som sysslar med lastbilar och arbetsfordon verkar gilla vätgastekniken eftersom de slipper tunga batterier.
När dieselbilarna började utmana bensinarna i den svenska registreringsstatistiken blev det också ganska surrigt i kommentarsfälten, för att inte tala om när etanolen skulle diskuteras. Och visst hettar det till ibland även nu när det gäller batterielbilar.
Men jag har faktiskt aldrig stött på en diskussion som är så hetlevrad som den om vätgasteknikens vara eller icke vara. Och jag förstår ärligt talat inte varför.
Det finns förstås argument både för och emot vätgastekniken, och själv är jag väl någonstans mittemellan: det känns mycket mer energieffektivt att ladda en batterielbil än att tanka en vätgasbil. Själv bor jag dock i lägenhet och parkerar på gatan, så egentligen ligger vätgasbilen bättre till för mig så länge kommunen surar och struntar i att sätta upp laddstolpar.
Men helt vid sidan av argumenten kan jag faktiskt inte förstå varför folk blir så uppeldade för (eller kanske framför allt emot) vätgastekniken. Även om den kanske inte tar över bilvärlden kanske den kan vara vettig i andra transportsätt.
Om vätgastekniken är så usel som vissa hävdar kommer den säkert inte ”vinna” ändå.
