Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jaha, en till då! Nu meddelar Renault att från den 1 maj byter Renault Sport Cars namn till Alpine Cars. Namnändringen sker som en del i Renaultgruppens utveckling av sina sportbilsmodeller och skapandet av Alpine Business Unit.
Det är alltså ett retroaktivt pressmeddelande eftersom det kommer nio dagar efter dagen D. Äh, inte så noga på franskt vis. Vidare kan man läsa: ”Namnbytet är startpunkten för den redan pågående framtidsutvecklingen av den 100 % elektrifierade Alpine-serien.”
En pågående framtidsutveckling? Nej, det är inte ord vi ska märka här – det är faktiskt något helt annat som oroar mig en aning.
Och då kan man kalla mig bakåtsträvare. Varför tar jag alltid på mig den tröjan? Well, följ med mitt resonemang, du kanske rentav håller med?
Renault väckte 2017 nytt liv i Alpine, med avsikten att bygga sportiga bilar. Sedan gick försäljningen kass, faktiskt uselt till och med, och nedläggningen hägrade.
Sedan nytt lappkast i år när Renault F1 Team bytte namn till Alpine F1 Team och de svartgula Renault Sport-bilarna blev Alpine-blå. Det här ser lovande ut, tänkte jag och drömde om en modern uppföljare till A310.
För dig som har missat det, den nu existerande och uselt säljande A110, har en föregångare som kom 1971. Den blev snart framgångsrik i rally, bland annat i händerna på Ove ”Påven” Andersson.
Nu lär det inte bli så, i alla fall inte med en mittmonterad V6-motor, som A310 hade. Synd! För den allmänna kännedomen om Alpine är försvinnande liten. Likaså är, eller var, Renault Sport en avdelning som verkligen lyckades trolla fram rent fantastiska GTI-bilar.
Den lilla skara (bakåtsträvare som jag) som fortfarande tycker att små bensindrivna sportbilar är ett förträffligt nöje kan alltså inte längre förlita sig på varken Renault Sport eller Alpine.
Det började dock långt tidigare. Volvo var först med att kasta ut tävlingsstallet Polestar, köpa upp namnet igen och låta tävlandet fortsätta med namnet Cyan Racing, och sedan lansera elbilsmärket Polestar.
Men Polestar Engineered (tidigare Polestar Performance Parts) erbjuder fortfarande trim, chassidetaljer och sportig styling till Volvomodeller. Solklart?
Klart som korvspad är i alla fall att den lilla skara (bakåtsträvare som jag) som fortfarande väntar på en uppföljare till S60 Polestar väntar förgäves. Men det står tydligt klart att även Volvo ska bli 100 procent elektriska.
Seat har sedan 1996 haft tillägget Cupra på sina sportigaste bilar. Dessa GTI-bilar har fått massage hos Seat Sport. Under 2018 avknoppades Cupra för att bli ett bilmärke, men bilarna har fram till nu, med introduktionen av Cupra Formentor, enbart varit hottade Seatmodeller. Övergången har varit … förvirrad.
I mars tillkännagav VW-koncernen att man planerar att göra om Cupra, vars modellprogram man precis börjat få pejl på, till ett 100-procentigt elbilsmärke. Jaha, där rök alltså ännu ett märke för oss (bakåtsträvare som jag) som fortfarande tycker att små bensindrivna sportbilar är ett förträffligt nöje.
Min kritik här gäller alltså att man genomgående offrar de varumärken som tidigare var synonymt med effekt, bus och allt annat än låg förbrukning – och gör dessa till det helgröna alternativet.
Hade det inte varit bättre allt låta hela Renault, Volvo och Seat bära det budskapet – medan sportdivisionerna kunnat avknoppas och fortsätta med det ”förbjudna” i form av förbränningsmotorer? Gärna med viss elektrifiering, SÅ gammalmodig är jag inte.
BMW har kvar M-avdelningen. Det klimatsmarta alternativet är BMW i. Runt hörnet väntar kärleksbarnet mellan dessa – bilar med beteckningen iM.
Mycket enkelt att förstå: 1) Det är en BMW. 2) Den har ett i för elektrifiering. 3) Den har ett M från BMW Motorsport GmbH 4) Siffran som följer visar familjetillhörighet, som iM2 eller iM3/iM4 och så vidare.
Hur länge M får leva kvar som egen division, för oss (bakåtsträvare som jag) som fortfarande tycker att ”små” bensindrivna sportbilar är ett förträffligt nöje – det återstår att se.
