Det var vid en laddstolpe i Nyköping som en kaja med isblå ögon kom innanför vår bekvämlighetszon. Den spatserade runt oss som vore den en konstapel med händerna på ryggen. Tittade oss frågande i ögonen.
Några minuter tidigare hade vi snurrat runt i ett industriområde för att det enligt Plugshare (den bästa appen hittills för att hitta laddstolpar) skulle finnas två snabbladdare på över 150 kilowatt lediga. Men när vi för tredje gången passerade den blå geopricken på Google Maps, som efter en närmare granskning låg mitt i vägen på mobilkartan, fick vi konstatera att där inte fanns någon laddare.
Nedstämda rullade vi istället mot den trötta 50-kilowattsladdaren på Preemmacken vid E4. En känsla av nederlag spred sig i kupén, för att vi bommat en laddare men också för att vi nu skulle behöva ladda med halva effekten mot vad som varit planen.
Förbi oss uppe på motorvägen swischade Teslor med nosen inställda på nästa Supercharger.
Om 30 minuter skulle bröllopet i Stockholm börja, så där fanns egentligen ingen tid att spilla. Vi påbörjade laddförsöket.
Efter att ha 1) scannat en QR-kod 2) skickats vidare till en webbläsare där jag fått svara på lite frågor på min lilla mobilskärm 3) knappat in mitt kortnummer och utgångsdatum 4) godkänt allt med mobilt Bank-ID – kom laddningen igång.
Kajan fortsatt cirkulera nära våra fötter, av okänd anledning. Varför är det så svårt att ladda? Överallt annars i samhället kan man betala med kort och pinkod eller till och med kontanter. Varför ska inte det gälla laddning av elbilar?
Tydligen håller Energimyndigheten på att se över problemen med att det inte finns en standardisering på området. Man kan ju hoppas att det kommer att gå bättre än vad det gjorde med att ta fram ”Betala P”, parkeringsappen för Stockholms kommunala parkering. Som utan tvekan är den absolut sämsta parkeringsappen som finns i hela världen.
Men det är lika krångligt och ångestfyllt att hitta laddstolpar i sin miljon-elbil. Varför finns det inte en officiell sida som sammanställer alla laddpunkter som är i bruk?
Jag brukar fråga mig om alla människor med körkort hade klarat av att resa långt med elbil – och för alla andra bilmärken än Tesla är svaret: NEJ!
Att resa framgångsrikt med elbil kräver mer än så. Man måste ha högt IQ också.
Med tanke på hur svårt det är att ta sig fram till sin destination på utsatt tid borde det bara vara en tidsfråga innan det växer fram tävlingar i elbilsorientering. Först fram vinner.
Reglerna är enkla: alla tävlande startar med lika stora batterier och samma laddkapacitet och utifrån det får man lägga upp sin laddstrategi, välja snitthastighet och göra sina egna vinnarekvationer. Lägg där till den försvårande faktorn: tidspress och den okända variabeln: kommer laddstolpen att vara ledig eller ens fungera?
Detta kanske till och med är något för bilmärkena själva att profilera sig i. Vad vore inte ett bättre betyg än att kunna säga att man vunnit VM i elbilsorientering för att ens elbil har så bra räckvidd, jämna laddkurvor och är Plug and Charge-kompatibel med flest laddoperatörer.
Kajan fortsatte cirkulera runt oss tills vi nått tillräcklig laddnivå för att ta oss till Stockholm. Enligt fågelboken är kajor liksom andra fåglar i kråkfamiljen en intelligent, social och nyfiken art. Kanske kan de involveras i tävlingarna på något sätt – som moraliskt stöd eller funktionärer?
Jag vet i alla fall att jag INTE kommer att ta elbilen till nästa långväga viktiga fest. Vi missade nämligen både bröllopsceremonin och förrätten. Kan man söka ersättning hos Energimyndigheten för sånt?
