Jag har alltid haft en ganska avslappnad relation till trafikövervakning. Kameror mäter hastighet, ibland kör jag för fort, ibland inte. Det känns rimligt. Som ett neutralt vittne som konstaterar här gick det lite snabbt, betala i värsta fall och gå vidare i livet.
Men i Australien håller trafikövervakning på att bli något helt annat. Här testas nu AI-drivna kameror som inte bara mäter hur fort bilen kör, utan försöker förstå hur den körs. Och vem som kör.
Plötsligt handlar det inte längre bara om fart, utan om beteende.
I delstater som New South Wales där jag den senaste månaden befunnit mig nästan konstant bakom ratten, används redan avancerade system längs vägar och i stadstrafik. Kameror som kan upptäcka mobilanvändning bakom ratten, om bältet sitter på rätt ställe i armhålan, analysera körmönster och i förlängningen flagga förare som anses avvikande. Officiellt för ökad trafiksäkerhet. Och återigen, trafiksäkerhet är svårt att argumentera emot. Jag är väldigt mycket för att folk inte smsar i 110 kilometer i timmen.
Men det finns något både fascinerande och oroande i hur snabbt bilen gått från maskin till misstänkt.
För det här är inte längre kameror som tittar på bilen. Det är kameror som tittar in i bilen och försöker tolka föraren. Hur du håller ratten. Hur ofta du tittar ner. Hur bilen rör sig i filen. Små mikromönster som tillsammans ska säga något om dig som människa.
Trött. Ouppmärksam. Stressad. Potentiellt farlig.
Problemet är bara att trafiklivet är fullt av situationer som ser konstiga ut men är helt normala. Man tvekar i en rondell för att skyltningen är obegriplig. Man kör ryckigt för att GPS:en säger sväng vänster, nej höger, nej gör en u sväng när det är säkert. Man är turist i hyrbil med ratten på fel sida och hjärnan på semester. Eller bara en vanlig småbarnsförälder med lågt blodsocker och tre viljor i baksätet.
AI:n vet inte det. Den ser bara data.
Det här blir extra tydligt i storstäder som Sydney där trafikrytmen är intensiv och spretig. Yrkesförare, pendlare, elsparkcyklar och tillfälliga förare som jag själv, ständigt på väg någonstans utan att riktigt veta vart. I den miljön ska en algoritm avgöra vad som är risk och vad som bara är vardag.
Förespråkarna menar att AI kan rädda liv genom att upptäcka farliga beteenden innan olyckan sker. Kritikerna pekar på integritet, feltolkningar och risken att systemen tränas på en snäv bild av hur en normal förare beter sig. En bild som sällan rymmer stressade föräldrar, vilsna hyrbilsförare eller människor med dålig simultanförmåga.
Och här någonstans skaver det på riktigt. För bilen har alltid varit en plats där vi är lite mänskliga. Vi sjunger falskt. Vi svär åt rondeller. Vi tänker på annat. Nu är det en plats där varje ryck i ratten kan bli en datapunkt, varje tvekan ett frågetecken.
Jag undrar vad som händer när vi vet att bilen inte längre bara är ett transportmedel, utan också ett rullande psykologiskt test. Om vi börjar köra mer korrekt, mer försiktigt, mer anpassat till vad vi tror att någon annan vill se.
Säkrare, kanske.
Men också mer försiktiga. Mer tillrättalagda. Mer upptagna av att inte sticka ut.
Det verkligt oroande är inte att någon ser hur vi kör, utan att vi börjar köra som om någon alltid tittar. När övervakningen flyttar in i vardagen förändras inte bara beteendet, utan också tanken. Eller är det positivt? Till slut behövs kanske inga kameror alls.
Då gör vi jobbet själva.
