Jag försöker vara en medveten konsument. Jag läser innehållsförteckningar, sorterar sopor, väljer eko när jag har råd och får dåligt samvete när jag inte har det. Men så fort jag försöker förstå hur klimatsmart en bil egentligen är, känns det som att sitta i ett Teamsmöte där alla pratar samtidigt på olika språk.
För någonstans mellan avgasrör och livscykelanalys försvinner den enkla frågan: hur dålig är bilen egentligen, på riktigt?
Nu verkar det dessutom som att vi kanske inte ens ska få veta det. Energimyndigheten, som fått i uppdrag att ta fram en märkning för hur miljövänliga olika bilar är, tänker nämligen hoppa över utsläppen från själva tillverkningen. Alltså allt det som händer innan bilen ens rullar ut på gatan. Det är lite som en Tinderprofil som bara visar sina bästa vinklar. Solnedgångar, surdegar och fjällvandringar men inget om skilsmässan som ännu inte gått igenom, snarkmaskinen eller att man fortfarande bor hemma hos sin mamma.
Livscykelanalys, LCA, låter kanske tekniskt men är egentligen enkelt: man räknar på hela bilens liv. Från vaggan till graven, från stålet i fabriken till sista turen till skroten. Och nu när fler bilar går på el är det viktigare än någonsin. För ur avgasröret händer det mindre, men i fabriken desto mer. Skippar vi de utsläppen riskerar vi att gröntvätta oss själva rakt in i väggen.
Det ironiska är att tiden aldrig varit bättre för att faktiskt göra det här rätt. FN har just tagit fram en global metod för livscykelanalyser, EU jobbar på sin och svenska företag kan redan miljödeklarera sina bilmodeller via EPD-systemet. Verkligheten har alltså hunnit ikapp byråkratin och står otåligt och vinkar från sidlinjen.
Att ta med hela livscykeln är inte en detalj. Det är själva grejen. Elbilen är ren på vägen, men bakom den står ett batteri som svettats fram i en gruva någonstans, komponenter som fraktas flera varv runt jorden och en enorm energiförbrukning i produktionen. Om vi inte räknar in det lurar vi bara oss själva med snyggare siffror.
”Elbilen är ren på vägen, men bakom den står ett batteri som svettats fram i en gruva någonstans”
Jag fattar att det är svårt. Att mäta en bils miljöpåverkan är som att väga ett dåligt samvete. Men nu när världen redan enats om hur man gör det, varför väljer vi i Sverige att låta bli? För att det tar tid? Eller för att vi är rädda för vad siffrorna ska visa? Kanske för att det är bekvämare att fortsätta tro att elbilar är felfria och att svensk industri redan är världens renaste. Eller så handlar det bara om den där klassiska svenska rädslan för att sticka ut. Vi vill gärna vara bäst i klassen men helst först efter att någon annan visat hur man gör. Hellre lite försiktigt sist än riskera att vara först och få skäll om det blir fel.
Jag tänker på mina egna genvägar. Återvinningshögen på balkongen som snart ska iväg, fotona som är sorterade i molnet. Att inte alltid våga vara ärlig med det som inte är så vackert. Det är mänskligt. Men just därför har vi myndigheter, för att de inte ska vara det.
För är det inte märkligt att vi kan få veta hur många gram koldioxid som kommer ur ett halvt kilo falukorv, men inte ur en bil som väger två ton och ska rulla i femton år?
Jag vill inte ha en perfekt märkning. Jag vill ha en ärlig. En som berättar att bilen är snäll på vägen men lite mer krävande i fabriken. En som låter mig göra ett medvetet val, inte ett kosmetiskt. Visa oss siffrorna, även om de skaver. Annars blir märkningen bara ännu en polerad yta utan innehåll. Och det har vi redan tillräckligt av, både i bilhallen och på Tinder.