Jag kunde ha kört. Och det är faktiskt det som skrämmer mest i efterhand. Inte att jag gjorde det, för det gjorde jag aldrig. Men att jag lika gärna kunde ha gjort det.
För det var ju bara två glas vin. Och det var ju bara fem minuter hem. Jag var ju pigg, skärpt, alert. Satt där i bilen och sa högt till mig själv:
”Det här räknas inte som rattfylla, eller hur?” Som om man kan förhandla bort promille med lite självsäker röst och ett halvt tuggummi.
Det värsta var att jag inte var rädd för att krascha. Inte för att dö. Inte för att döda någon annan. Jag var rädd för att bli tagen. Att åka dit. Att skämmas. Att någon skulle se mig och fatta hur illa det var. Det säger ganska mycket om hur ett beroende fungerar. Det gör dig mer rädd för skammen än för döden.
”Det här handlar om hur lätt det är att lura sig själv. Hur låg ribban
faktiskt är”
Jag är nykter idag. Nykter alkoholist, javisst men det här handlar inte bara om mig. För det är inte bara vi med problem som kör hem lite för snabbt efter middagen. Det här handlar om hur lätt det är att lura sig själv. Hur låg ribban faktiskt är. Hur normaliserat det blivit att sätta sig bakom ratten och tänka ”det där andra glaset hinner nog lägga sig innan jag är ute på riksvägen”.
Vi pratar gärna om rattfylla som något som händer andra. Galningar. Missbrukare. Såna som super på förmiddagen. Men jag var en fungerande, vuxen kvinna med jobb, barn, bil och bokad besiktning. Och ändå satt jag där, med bilnyckeln i handen, och förhandlade med mig själv.
Vi pratar heller inte om den där gråzonen när man inte är onykter, men heller inte helt nykter. När man ser sig själv som en ansvarstagande bilförare med körkort, reflexväst i bagaget och en grön elbil som laddas på natten. Inte som en rattfyllerist.
Men nästan var fjärde dödsolycka i trafiken i Sverige har alkohol eller droger inblandat, enligt Trafikverket. Var fjärde. Och ändå är tystnaden kompakt. Särskilt på landet, där jag växte upp. Där skämtar man om ”eftersupning” och att ”fullast kör” men säger inget när någon kör hem från midsommar med nubbeandedräkt och barn i bilen.
Jag körde aldrig. Men jag var för nära. Flera gånger. Och varje gång jag tänker på det blir jag iskall. Tänk om jag hade skadat någon. Tänk om jag hade förstört ett liv. Och tänk om jag hade blivit stoppad. Kanske hade det sistnämnda varit bra. Kanske hade bubblan spruckit tidigare.
Men jag blev inte tagen. Jag blev nykter istället. Av andra skäl. Av att jag kraschade inombords. Och nu, några år senare, är det just de där kvällarna jag skäms mest över. Inte för att jag drack utan för att jag kunde ha kört.
Karin Adelsköld är journalist, komiker och föreläsare med en passion för bilar, teknik och humor. Hon trivs bäst bakom ratten, oavsett om det är långresor, racing eller på bilträffar.