Det går i 193 km/h när jag närmar mig en 90-graders högersväng. Det är lite mindre än 100 meter kvar. Det är hög tid att bromsa och jag trycker till rejält – men försöker ändå inte passera gränsen för när ABS-funktionen griper in. Det förlänger bromssträckan.
Jag växlar under inbromsningen ner från fyran till trean till tvåan. Föraren bakom ser hur bilen svajar till något och inte ser helt stabil ut. Tro det. Den presterar sitt absoluta max just nu vad gäller inbromsning. Extra breda klistriga däck utsätter bromsarna för en prövning de nätt och jämnt orkar med. Nosen dyker, bakdelen reser sig.
Måste jag verkligen ner i tvåans växel i denna sväng? Egentligen inte, men det går lite fortare ut ur svängen på tvåan än trean så därför är det inget snack. Samtidigt är farten så pass hög när tvåan ska i att motorvarvet måste upp för att undvika en onödigt stor motorbromsning. Något som faktiskt kan låsa upp bakaxeln och få bilen ur balans. Därför: tå häl-manöver. Alltså samtidigt som framdelen av högerfoten fortsätter att bromsa vrider man inför nerväxling till och ger en kort gasning med hälen.
Jag tar kurvans apex som tänkt och trycker på gasen igen. Något för tidigt. Bakaxeln kliver ut för ett ögonblick och kräver en korrigering med ratten. Det är inget tal om att man är på helspänn. Fullt fokus på bilkörningen! Annars åker man av.
Jag kör som en blådåre för att det är roligt och för att bli en bättre förare. Men som ni nog anat sker det inte på allmän väg. I exemplet ovan har jag luftat min gamla BMW 335i -08 på Gelleråsen Arena utanför Karlskoga under en Track Day i regi av BMW Club Schweden Motorsport och Club Alfa Romeo Svezia.
Det finns många exempel på förare i trafiken som slutar köra bil i en krissituation. Jag tror faktiskt aldrig att det har hänt någon som frekvent kört sin bil på bana. Att till exempel fortsätta styra mer och mer vid en oväntad understyrning i en hal kurva gör inte den som öppnat upp ratten lite i Pariskurvan på Mantorp Park och fått tillbaka framvagnsgreppet. En kurva som för övrigt lärt mig vad lite vänsterbroms och efterföljande lastförskjutning kan göra för framvagnsgreppet.
Fördelen med att ta ut familjebilen på en bana på sommaren är att man får en bra bild av bilens balans och beteende även på vintern. Ett tappat grepp är ett tappat grepp. Ungefär.
Att köra på bana innebär att man på en säker plats får testat gränsområdet för vad din bil och du som förare klarar av. Vad kan hända med gammal bromsvätska som fått ta till sig vatten i flera år? (Det var många bilar sedan men jag minns att det blev ”spännande”.) Hur mår däcken egentligen? Vad händer om du ändrar däcktrycket bara lite grann? Allt det där lär du fort bli varse på en banträff.
Men jag får komma med en varning också. Varför går den där bilen så fort? Aha, han har bytt till de där bromsbeläggen, de där däcken eller de där fjädrarna/stötdämparna. ”Den här går ju mest på gata men om jag bara skulle ta och testa med …”, är det många som sagt i början. Man förstår snabbt varför alla som håller på med motorsport jagar sponsorer om jag säger så.
På vägen hem från en Track Day märker man en annan trafiksäkerhetsfrämjande effekt med denna hobby: man har kört av sig. Så länge man inte har kört sig farligt trött (jag har fått knoppa in ett slag på någon rastplats ibland efteråt) så är man nu bland de lugnaste förarna som finns i trafiken. Åtminstone de lugnaste förarna bland bilentusiaster.
För man kommer ändå inte att komma ens i närheten av de G-krafter och intensitet som man just upplevt på banan så det känns liksom meningslöst. Helt onödigt. Dessutom vill man nog inte plåga bilen mer och, beroende på hur dedikerad man är, har man kanske ändå bilen full av däck och verktyg. För att inte tala om de som har en dedikerad Track Day-bil på släp. De har nog allra roligast, men då skulle jag nog försöka börja tävla …
Gasa på där ute! Men på rätt ställen.