Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag kör laddhybrid till vardags och borde vara nöjd med det. Trots allt är det bekvämt, strulfritt och ger billiga mil. Men suget efter det nya har alltid funnits inom mig. Det var därför jag köpte laddhybrid för fem år sedan och därför jag suktar efter en elbil nu.
Eller suktaDE, rättare sagt. Allt laddstrul under mellandagarnas bilresa från Stockholm till Söderhamn dödade effektivt min lust efter en helt elektrisk bil.
Jag lånade Audis nya mellanmodell av Q4 e-tron med fyrhjulsdrift och 265 hästar. Perfekt att prova den nya fyrkrafsande tjänstebilsfavoriten under svensk vinter tänkte jag.
Upp till Söderhamn gick det som en dans, om än på hala vägar. Jag vred upp maxgränsen för laddning till 100 procent så att bilen var fullladdad från start. (Efter tre års tjat har jag lyckats få hyresvärden att installera laddare).
Även om den nollgradiga kylan effektivt reducerade räckvidden tog jag mig de 26 milen till släkten i Söderhamn utan att behöva ladda. Väl framme sa bilens ”gissometer” att jag hade drygt fem mil räckvidd kvar.
Det var för lite för att ta oss ända till Gävle på vägen hem. Att äta och tanka i Gävle på hemvägen lät ändå som en bra plan, så jag övertalade mina vänliga släktingar om att få ladda från deras vanliga eluttag. Mannen i familjen är elektriker och räknade snabbt ut att jag borde få en extra mil per laddad timme.
Beslutet att ladda i Gävle kändes också tryggt på annat sätt. Här finns det gott om alternativ om en laddare strular.
Väl framme vid Gyllene måsen vid Gävle bro fanns en ledig 50 kW-laddare. Bingo!
Tyvärr hade jag glömt alla mina laddbrickor, de satt kvar på mina Passat GTE-nycklar. Men idag ska ju inte det vara ett problem, kan man tro.
Enligt instruktionerna var det bara att fotografera av en QR-kod och simsalabim ska laddportarna öppnas och elektronerna flöda. Men icke. ”Ingen laddare kunde hittas” var budskapet från Recharge Infra.
”Han blir glad och berättar att han precis provat med tre Ionity-laddare som vägrar starta.”
En ännu snabbare 150 kW-laddare blir ledig och jag flyttar bilen dit. Nu jäklar ska det gå undan! Men samma otur med QR-koden här. Inte heller går det att mata in laddaren id-nummer manuellt. Resultatet är lika nedslående.
Vi beslutar oss för att äta på Donken och efteråt ladda på den snabba Tesla-laddaren 200 meter bort. Jag låter en Audi E-tron-förare ta 150-laddaren. Han blir glad och berättar att han precis provat med tre Ionity-laddare som vägrar starta.
Med hungern mättad flyttar jag bilen till Teslas Supercharger. Här laddar en Volkswagen ID. 5 och en BMW i4, så det borde ju funka för mig med.
Jag laddar ner Tesla-appen och den bekräftar att den lediga laddaren faktiskt är ledig och reda för parning. Tesla vill förstås registrera ett kreditkort. Jag matar in siffrorna till mitt Amex, men appen bara står och snurrar. Provar Mastercard i stället, men med samma nollresultat. Provar en gång till innan jag ger upp.
Under matstunden surfar jag in på Recharge Infras hemsida. Där finns en film som visar att det ska gå att ladda med hjälp av Easypark-appen. Men min app visar inga laddare på platsen.
”Trött på allt strul känns den merkostnaden som ett fynd.”
Med hjälp av appen Plugshare letar jag upp ett annat McDonalds som har E-ON-laddare. De är redan kund där, så det borde funka.
Vi har tur och den enda laddaren är ledig. Nu jäklar! Jag knappar fram rätt laddare i appen och drar i gång. Laddprocessen initieras, men sen händer inget. ”Error” står det på skärmen. Ska vi någonsin ta oss från Gävle.
Jag gör ett försök att blippa mitt kreditkort. Processen initieras … vänta … vänta … och där går laddningen i gång. Det kostar mig en krona extra per kWh att ladda direkt med kort i stället för via appen. Men trött på allt strul känns den merkostnaden som ett fynd.
Det blir in på Donken igen. I stället för att äta fördriver jag tiden med att skriva denna text.
Efter att ha skrivit av mig denna text känner jag en viss tacksamhet för att strulet botat mitt sug efter en ny elbil. De har ju ändå blivit så dyra … och elen med.
Den här upplevelsen är inte typisk för vardagen med elbil, men strul verkar ändå inträffa titt som tätt. Det kan man kanske ta, men med bilen full av griniga ungar eller på väg till en viktig kund är tidsödande strul svårare att svälja.
Eller som sonen sa: ”Det här känns ju lika drygt som att köra till Skåne”.
Elbilist? Vad tycker du om laddinfrastrukturen i Sverige? Tyck till i vår enkät!
