Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Nä, nu ger jag upp. Min MG ZS som jag leasar sedan i augusti har helljusautomatik som standard. Det betyder att bilen själv läser av omgivningen och slår på (och av) helljuset när det behövs.

Vi befinner oss just nu i den tid då mörkret regerar där ute, och har gjort det ett bra tag känns det som. Jag har därför haft många tillfällen att prova på bilens ljussystem.

När solen lyser med sin frånvaro och jag är ute på vägarna är det enda jag kan tänka på: Kommer mina helljus att släckas i tid innan nästa möte sker?

Jag sitter som på nålar inför varje möte. Eftersom jag bor en bit bort från upplysta vägar, blir det en del möten innan jag kommer ut på de större vägarna. Väl där borde jag väl ändå kunna koppla av?

Nej, jag fortsätter stirra på helljussymbolen så att den inte tänds av misstag och jag åker omkring och bländar folk hej vilt.

Det är hundra gånger mer ansträngande för mig att köra med helljusautomatik än att sköta avbländningen med vänsterhanden, eftersom det också tycks vara ett automatiskt system kopplat till min hjärna efter alla år ute på vägarna.

Hur har systemet fungerat då? Det har faktiskt misslyckats med att blända av minst två gånger, något som resulterat i ilskna tut och blinkningar från mötande trafik.

Att jag skriver minst två gånger beror på att mina nerver inte har klarat av att vänta ut automatiken vid åtskilliga tillfällen. Jag har då slängt mig över lampvredet och stängt av helljuset innan automatiken förmodligen hade ryckt in.

Men nu har jag alltså beslutat mig för att skippa nymodigheterna och startar därför varje biltur med att stänga av helljusautomatiken. Sedan kan jag njuta av bilturen med ro i sinnet.

Jag tycker till och med att det är lite kul att blända på och av med vänsterhanden, men så är jag väl kanske ovanligt lättroad också.