|
För alla som har misströstat över Porsches allt mer slätkammade och lättkörda bilar kommer nu svaret.
Porsche 911 GT2.
En bullrig, vildsint best utan en massa krimskrams och löjliga säkerhetssystem, en vagn för män och kvinnor med håriga handflator. En bil som sätter adrenalinet i svallning och kräver att man kan sin sak bakom ratten.
Ljuv musik alltså för alla rattmatadorer!
911 GT2 är med sina 462 hästar Weissachs hittills starkaste serieproducerade bil – den överträffar legendariska 959 med tolv hästkrafter. Men till skillnad från 959 så är GT2 varken en homologeringsbil för fabrikens racingprogram eller byggd i en begränsad serie. Den enda begräns- ningen ligger i att GT2 bara kommer att byggas i en takt av 400-500 bilar per år.
Att fabriken inte tänker tävla själva med den nya 996:an i GT2-klassen, mot Viper och Corvette, lär dock inte hindra privatteam från att dyka upp på banorna med bilen.
För liksom i fallet GT3, så är GT2 anpassad för ett liv på fullgas. Köparen kan beställa sin bil med en hel del racingutrustning direkt från fabriken, som komplett störtbur, sexpunktsbälten, racingstolar, eldsläckare med mera. Utrustningen ingår i Club Sportpaketet som också ger möjlighet att välja bort en del lyxutrustning som man gärna försakar på racerbanan (elhissar och luftkonditionering, exempelvis).
Allt utan extra kostnad. Med tanke på att man redan har slantat upp nästan 1,7 miljoner för bilen verkar det rimligt att vara lite flexibel från Porsches sida när det gäller utrustningen.
Den som nu tycker att påslaget, drygt en halv miljon ovanpå priset av en 911 turbo, verkar vara i grövsta laget eftersom GT2 faktiskt har blivit av med framhjulsdrift och andra grejer som tillsammans väger 100 kilo, skall veta att skillnaderna är större än vad de kan verka.
GT2 har faktiskt mer gemensamt med GT3 när det gäller chassikomponenterna och dess sättningar.
Skillnaden märks redan efter några meter, redan i krypfart. Hjulupphängningarna har blivit av med de ljudisolerande bussningarna och fått justerbara ball-joints där man behöver justera cambervinklarna för att anpassa hjulgeometrin till racingslicks.
Varje skarv och sten på vägen märks nu tydligt genom stol och ratt, även om inte fjädringen är oresonabelt hård. I högre fart och på grövre asfalt, dönar hjulen smärtsamt och man önskar sig en hjälm på skallen.
När Porsche tog bort framhjulsdriften så gjorde man jobbet konsekvent; även antisladd- och -spinnsystemen slängdes över bord och GT2 är en avsevärt mer krävande bil att köra än turbon.
Skillnaden är faktiskt som natt och dag.
Även när det gäller dugligheten vid riktig hårdkörning under längre tid. När bakbromsarna börjar glöda under ansträngningen att försöka hindra hjulspinn – och viskokopplingen har tappat det mesta av sin verkan i en 911 turbo – kan föraren av en GT2 lugnt gasa vidare utan att verkan hos den traditionella lamelldiffen minskar.
Fortsätt!
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||
 |
||||||||||||||||||||||||||||||
