|
av McLarens legendariska sportbil. 1 012 kg och 600 hästkrafter!
Text: Stanley Dickens
Foto: Stefano Cassati
Det finns få bilar som omedelbart griper tag i mig och får mig att känna mig som en del av fordonet.
Det här är en sådan bil. McLaren F1 GTR. Vissa bilar av den här sorten måste man brottas med. Det är som att gå upp i en boxningsring och möta en ovanligt besvärlig motståndare. Redan innan måste man ha spottat upp sig och jagat in en rejäl dos självförtroende. Man är trots det lite skakis och när man väl sitter vid ratten gäller det att snabbt visa vem som har kommandot.
Blir det inte riktigt som man tänkt sig, blir man lätt ett offer. Man blir slagpåse i stället för den som slår. Eller, om vi tar oss tillbaka till verkligheten, man blir passagerare istället för förare.
Nu har jag aldrig varit i en boxningsring och jag har inte tänkt att kliva upp i någon heller. Men jag har kört många svårbemästrade bilar på många utmanande tävlingsbanor.
Den gula McLaren är ingen sådan bil trots att den, när man läser specifikationerna, mycket väl skulle kunna vara det. Den har fantastiska prestanda men här känner man sig genast välkommen och blir med ens ett med bilen. Den ser vid första anblicken rätt beskedlig ut. Redan vid denna unga ålder har den ett ganska klassiskt utseende. Inte direkt vacker utan snarare tuff. Jag tycker att den påminner en smula om 60-talsbilar av liknande sort, till exempel Ford GT40.
Gordon Murray skulle troligen inte gilla den jämförelsen för han har ett alldeles speciellt förhållande till den här bilen. Gordon hade en idé. Han ville skapa världens mest fulländade sportvagn för gatubruk. Inga hinder skulle få komma i vägen i något avseende. Han övertygade Ron Dennis på McLaren och förvissade sig om en obegränsad budget för projektet. Och jag kan försäkra er att det märks – i minsta detalj.
Jag tänker inte ge mig in på någon historik runt bilen för det finns en risk att du, kära läsare, redan vet en del. Om inte annat har du kunnat läsa om en annan McLaren som jag provkörde för några år och en himla massa nummer sedan.
Det var också en upplevelse, men inte på långa vägar så stark som denna. För den här bilen är en GTR, och när det gäller en så pass extrem bil som en McLaren F1 så kan du själv tänka dig vad tre bokstäver till kan göra. GTR är en tävlingsversion som är lättare, starkare och hårdare – för att uttrycka det enkelt.
Det är en gnistrande klar vårvinterdag i Milano. Solen gör vad den kan för att värma upp omgivningarna som under natten har varit vita av frost. Det tar sin tid men framåt lunchtid når termometern i alla fall upp till en tolv, tretton grader.
Det är vackert. Inte en molntuss skuggar den blå himlen och som i en halvcirkel bäddas Milano in av snöklädda berg.
Vi befinner oss på en testbana strax utanför staden. Det är ingen riktig racerbana, alldeles för långsam och knixig för den här typen av fordon. Här görs många biltester och inte minst högfartstester som sker på en lång raksträcka som inte är ansluten till själva bansträckningen.
McLaren står parkerad i ett garage i något som skulle kunna liknas vid en depå. Jag kliver fram till vidundret och öppnar dörren. Italienarna som jobbar på banan och på den anslutande hästgården är nyfikna och samlas utanför garaget. De är nog vana att se extrema och ovanliga sportvagnar här, men en av gubbarna förklarar på stapplande engelska att någon McLaren har han inte sett tidigare.
Se är en sak men höra är en annan. Faktum är att ljudet från den 12-cylindriga BMW-motorn är något alldeles speciellt. Jag visste effekterna av det och förberedde min lilla show noggrant. Först krånglade jag mig in i mittensätet. Som bekant är bilen 3-sitsig, allt för att få så idealisk viktfördelning som möjligt.
Föraren sitter dessutom lite längre fram än eventuella passagerare så någon bil för social samvaro är det här knappast. Det är dock relativt rymligt i kupén. När man väl sitter på plats känner man sig verkligen som hemma. Jag måste poängtera det, för det är verkligen en perfekt arbetsplats. Allting sitter där det ska och körställningen kan inte vara bättre. Instrumenten är överskådliga och den digra mängden av knappar och reglage är visserligen lite förvillande i början, men de blir snabbt en vana att hantera.
Provkörningen
fortsätter!