Eftersom vi stått still en stund vrider jag igång motorn och den ruskar igång på precis samma sätt som alla de andra raka femmorna i Volvo-familjen. Jag reagerar även på den enorma tändningsnyckeln med R-emblem, den är stor nog att dunka någon i skallen med. Och orsaka skada.
  I Volvo är kopplingen tyngre att få ner i golvet och vid långdragen kökörning (alla stockholmare vet vad jag pratar om) så blir det tröttsamt för vänsterlåret. Växellådan har liksom Audi sex växlar och känslan i Volvo-lådan är lite segare, men fortfarande riktigt fin.
  Nåväl, ner med kopplingen i golvet, i med ettan och iväg.
  Motorn på 2,5 liter orrar råare än de tamare Volvo-femmorna, men tonen känns igen från första början. Accelerationen är brutal så länge man låter turbon vara med och leka, vilket i ärlighetens namn inte är speciellt svårt då det maximala vridmomentet finns mellan 1 950 och 5 250 varv. Fullt tryck över hela registret, således. Allt frid och fröjd då?
Diskretion är en hederssak. Många tar nya S4 för en vanlig A4, på utsidan är det bara däckdimensionerna, diverse emblem, tröskellisterna och (självklart) de kromade speglarna som avslöjar att det inte rör sig om en ”Svensson-1,8 T”. Det tränade Audi-ögat noterar även att bilen är sänkt 20 millimeter. Audi S4 är verkligen ett litet kassaskåp när det gäller kvalitetskänsla. Utsökta material, bergfast känsla i alla reglage och elegant formgivning. Baksätet är snyggt men ack så trångt.
Audi S4 gör verkligen skäl för epitetet premiumbil. Kvalitetskänslan är av yppersta världsklass.
  Nja, inte riktigt. Det är ju en turbomotor, med en turbomotors typiska karaktär – det vill säga att den där blixtsnabba responsen hos en traditionell (och effektstark) sugmotor saknas.
  Så länge man håller högerfoten mot golvet går S60 R rysligt snabbt, men lättar man på foten och går på igen får man finna sig i att vänta på att turbon ska ladda fullt igen. Detta är ingenting som en någorlunda sund bilist kommer lida av utan mer ett ”problem” som uppkommer när man hårdkör på bana.
  Vid just sådan körning lär man sig mycket om en bil – eller två, som i det här fallet. Man kommer mycket närmare bilen än man någonsin kan göra på allmän väg, och kan koncentrera sig till hundra procent på körningen utan att behöva ta hänsyn till yttre faktorer såsom trafikregler, andra trafikanter och fartbestämmelser.
  Dessutom främträder skillnader mellan dessa två bilar som inte hade märkts utan ban-momentet. Volvos överlägsenhet i snäva kurvor, till exempel. S60 R styr in klart bättre i dessa typer av böjar och känns på det hela taget väldigt följsam.
  Tack vare aktiva dämpare så kan föraren själv ställa hårdheten i tre förvalda steg; Comfort, Sport och Advanced. Det är stor skillnad mellan de olika lägena i S60 R; det mjukaste är komfortabelt för finåkning, det mittersta är stramt för till exempel en tur på den kurviga favoritvägen, och det hårdaste är snudd på stumt. Förändringen mellan två lägen är klar innan du ens hunnit släppa knappen på intrumentbrädan. Jämför man de två bilarna hårdhetsmässigt så motsvarar S4 S60:s Sportläge, på ett ungefär.
  Mittsverigebanan utanför Härnösand där vi testar bilarna, har i huvudsak bara långsamma kurvor och långa rakor och runt varvet är bilarna i stort sett lika snabba. Audi vinner mark på rakorna i kraft av 44 hästar mer än Volvos 300, men i de snäva kurvorna kommer S60 ikapp. Audi S4 kasar över nosen och det är praktiskt taget omöjligt att få ut häcken i bredare spår; fyrhjulsdriften ger bra fäste och dragkraft på alla hjul.
  Volvo S60 R är också fyrhjulsdriven (Haldex-koppling) men har en mer neutral chassibalans. Det är fysiskt möjligt att få ut bakvagnen men insatsen blir avsevärd då asfalten är torr, farterna höga och räckena känns väldigt närgångna i vissa lägen.
  Båda bilarna har ESP som standard. Inte speciellt förvånande på bilar av den här kalibern, men inte mindre tacksamt för det. S4 och S60 R är ypperligt vägsäkra bilar tack vare kompetenta chassin och fyrhjulsdrift. Bör vara riktiga vinterjärn, båda två.
  Rent ljudmässigt sitter man gärna ett par extra varv i S4, motorn trivs i de högre vartalsregionen och har en underskön ton under acceleration. Volvos turbofemma råmar friskt men utan finess, och vid hastiga gasuppsläpp poffar det lite ur avgaspiporna.
  Ju mer man nöter på banan, desto mer tilltalas man av Volvons körmässiga kvaliteter, även om styrningen kunde vara lite mer kommunikativ. Och visst, ibland märks en liten turbofördröjning. Men när den väl skottar på, då gör den det med bestämdhet.

 Här avslutas duellen!