TEST
Mazda RX-8
auto motor & sport
December 2003/nr 25
Med urläcker design, udda motorteknologi och extremt underhållande köregenskaper har Mazda den kanske kaxigaste bilen som tillverkas just nu.
 Text: John Argelander Foto: Peter Gunnars
Nej nej nej… Framdörrens låsbygel sitter i bakdörrens framkant så bakdörren måste stängas först, gode herr redaktörn. Insteget till baksätet är klurigt, men väl på plats sitter man riktigt hyggligt. Interiören är översållad med läckra detaljer och Wankelformen går igen lite överallt, se till exempel växelspaken. Med lite (ill-)vilja varvar motorn förbi rödmarkeringen, upp mot hysteriska 10 000 r/min…
  Den börjar lite annorlunda, min upplevelse av denna udda Mazda. Jag får nämligen ingen chans att ens se bilen. Från den sekund den ankommer till redaktionen är den ständigt ute på ”ärenden”, ”luncher” och andra göromål.
  Alla pratar om den och alla vill köra. Jag nämner inga namn, men jag tror bestämt det fnittrades ett par gånger också.
  När jag väl lyckas norpa nycklarna så smiter jag ner på testbils-parkeringen och drar iväg.
  Efter det att jag tappat hakan, vill säga. RX-8 är verkligen grymt frän att se på. Designen är bland det mest spännande jag sett på länge, utan att för den skull vara utflippad eller pretto. Och det är bara karossen!
  Jag kliver in (fint insteg, stor dörr) och möts av en riktigt läcker interiör. Det enda som kan betecknas som lite nördigt är de röda läderinläggen i ratten, annars är det hur ambitiöst som helst.
  Och alla detaljer… Det finns hur många som helst. De inre dörrhandtagen, instrumenteringen som lyser i svagt rött, handbromsen, växelspaken, mittkonsollen och dörrarna…
  Just dörrarna är en av bilens mest uppmärksammade ”features”. Bakdörrarna är hängda i bakkant och således finns ingen B-stolpe. Det underlättar insteget till ett för klassen strålande baksäte. Bara att det finns ett, och att det går att ta sig in på ett smidigt sätt är unikt.
  Baksätet funkar fint som barnsäte, men även vuxna får plats om framsätespassagerarna är villiga att kompromissa lite med benutrymmet. Själva sätet är hyfsat bekvämt, strikt tvåsitsigt och mittkonsollen som löper längs hela kupéns längd bildar ett bra armstöd.
  Vrider om startnyckeln och väcker en lätt väsande startmotor – sen blir det tyst. I det närmaste i alla fall, Wankelmotorn är extremt lågmäld på tomgång och några vibrationer kan inte skönjas. Blippar till på gasen och varvräknarnålen far iväg ordentligt. Jo då, motorn är igång.
  Med ändan parkerad i förarstolen är det faktiskt lättare att nå bak- än framdörren, och det kanske är bra för bakdörren måste stängas först. Framdörren låser i dess framkant.
  Greppar den korta växelspaken och trycker i ettan med en bestämd rörelse, känslan är stringent och mycket trevlig.
  Det starkaste intrycket vid körning gör ändå motorn, den påminner starkt om en sporthoj både vad gäller ljud och karaktär.
  Det maximala vridmomentet 211 Nm (som inte är så imponerande) finns först vid 5 500 r/min och därunder känns bilen inte speciellt rapp. Ljudet när motorn befinner sig över 7 000 r/min är hest och hetsigt. Maxeffekten 231 hästar plockas ut vid 8 200 och däröver skriker maskinen frenetiskt.
  Lustigt nog så hindras inte motorn att varva över rödmarkeringen vid 9 000 r/min, utan istället hörs en varningssignal som man efter en stund bakom ratten använder som en akustisk växlingslampa. Håller man nere varvar motorn nästan 10 000 r/min, och då snackar vi nästan gosskör under huven…
  RX-8 har dubbla triangellänkar fram och bak, och chassit jobbar lättfotat och smidigt; hela bilen känns nätt i sitt uppförande. Motorn är monterad långt bak i bilen och viktfördelningen nära 50/50 på hjulaxlarna.
  Pressar man för hårt så understyr den markant, men med lagom fart in i böjarna kan man enkelt hänga ut bakvagnen med gasfoten – om man slagit av det standardmonterade antisladdsystemet. Med systemet inkopplat drar bilen in tyglarna ganska abrupt när det börjar gå för fort.

 Testet fortsätter