|
Två eller fyra hjul? Vilket fordon är snabbast, roligast, mest adrenalinfram-kallande?
Ett gammalt kärt trätoämne mellan förespråkare av två- respektive fyrhjulingar.
Går vi till ytterligheter är frågan enkel att besvara.
Bilen är alltid snabbast, oavsett om vi befinner oss på Bonneville Salt Flats, Santa Pod eller Monza. Mer effekt och grepp är den enkla förklaringen.
En F1-bil är i cirka 20 procent snabbare runt en racerbana än en 500-kubiks GP-racer, trots att vikt/effektförhållandet är snarlikt (knappt ett kilo per hästkraft med förare).
|
Men när min forne arbetskamrat och chefredaktören för den eminenta tidningen Bike, Gerry Nordström, ringde i våras och utmanade mig på en duell mellan två och fyra hjul var förutsättningarna för jämförelsen lite annorlunda.
Vi skulle köra vanliga, registrerade två- och fyrhjulingar som kan köpas över disk i butik.
Vi skulle jämföra dem på Nürburgrings gamla, 20,8 kilometer långa, Nordslinga.
Redan i februari, när jag hade accepterat utmaningen, körde Gerry sina första träningsvarv på den spanska Calafatbanan på den motorcykel han skulle använda i Duellen: En Yamaha YZF R1.
En 1000-kubiks landsvägsracer med 177 kilos torrvikt som med rätt däck inte skulle göra bort sig helt i ett superbikerace.
Kanske borde jag redan här ha dragit öronen åt mig, eftersom det finns en stor skillnad mellan det som kallas "sport" i bilsammanhang och "sport" i hojkretsar.
De tvåhjuliga sportmaskiner som byggs för gatbruk kan med få modifierin gar användas i tävlingssammanhang.
För att hitta något jämförbart på bilsidan måste man söka sig långt upp i prislistorna – till sisådär sju-åtta miljoners-klassen som Mercedes CLK-GTR, McLaren F1 och Porsche 911 GT1 betingar.
Jag hade nu varken möjlighet att köpa eller låna en pjäs av den kalibern, vilket snabb förpassade mig till Porsches mänskligare bilar, som 911 turbo eller 911 RS – två mycket kompetenta bilar som har Nürburgring som hemmabana.
En konsultation med redaktionen i Stuttgart och dess Ringenspecialister gav mig några få alternativ som skulle kunna närma sig det magiska åttaminutersstrecket.
Nämnda 911 biturbo, Ferrari 550 Maranello och Chrysler Viper GTS skulle alla – med full attack – kunna räcka till en tid kring 8 minuter och 10 sekunder.
|
Dels gör sig Vipern absolut bäst på bild – inte minst viktigt när man ger ut en tidning.
Nåväl, våren gick och så mycket mer tänkte jag inte på den saken. Både Gerry och jag har mycket stor erfarenhet av den mer än 70 år gamla banan, med inemot 1 000 varv under vardera bältet. Men Gerry har kört betydligt mer på Ringen under 90-talet än vad jag har haft tid och lust till.
Dessutom har han ett personbästa på 8.08 – en halvminut snabbare än min bästa tid som är satt med en Porsche 944 turbo S under senare delen av 80-talet.
Gerry har också gjort ett par riktiga vurpor på banan vilket torde ha satt sina spår (medan jag hittills är – peppar, peppar – helt "ren" från smällar på Ringen), och själv siktade han på en tid på 8,25, något som jag tyckte borde vara rimligt att nå även med viss ring(!)rost i en Viper GTS.
Vad jag väl kände till, men nu förträngde, var hur seriöst herr Nordström går till väga när han skall göra något viktigt.
Sålunda körde han ner sin Yamaha till Ringen, parkerade den där och helgpendlade fram och tillbaka för att lägga träningsvarv under våren.
Efter 100 fullbordade varv var han nöjd med förberedelserna, nogsamt hemlighållande sina tider. Själv planerade jag slarvigt nog bara ett träningspass, under en eftermiddag ett par veckor före Duellens verkställande.
Jag körde tre varv med en Porsche 911 biturbo innan regnet kom. Ridå för träningen. Allvaret infann sig ändå obönhörligen en söndag i början av juli.
Duellen fortsätter här