Gunnar Dackevall om det faktum att detta är hans sista (?) krönika i auto motor & sport.
Drygt 15 år och 300 ledare och krönikor senare är det dags för mig att lämna över denna spalt till nästa hugade tyckare. Det är hög tid (om inte redan övertid), ni läsare är visserligen vanedjur men någon måtta får det faktiskt vara med förutsägbarheten i en tidning.
En mer konkret orsak är att jag och min kompanjon Lars Rosén lämnar över ägandet av tidningen till Egmont Tidskrifter (före detta Hjemmet Mortensen) vid årsskiftet, och sätter därmed punkt för en spännande period.
Lasse och jag hade i slutet av 1980-talet intresserat oss för idén att lansera ett internationellt varumärke på biltidningssidan, som ett alternativ till de välgjorda men mycket nationellt präglade tidningarna. Bilköpandet började bli gränslöst och EU-gemensamma normer växte fram, vilket skulle underlätta ett gemensamt samarbete på testsidan, en del av biltidningsmakandet som är mycket dyrt och resurskrävande.
När det gäller biltestande fanns en mycket tung spelare i Europa, tyska auto motor und sport, som dessutom stod i begrepp att börja utföra egna krocktester, vars ibland spektakulära resultat gav genklang i hela Europa.
Ungefär samtidigt som utgivarna i Stuttgart gav klartecken till syndikering utbröt den ekonomiska krisen i Sverige 1992, och när vi väl skakat av oss den värsta räntechocken var vi bara tvåa på banan – Grekland hade hunnit före.
Med oss i båten vid starten 1994 var Stig Sjöberg, entusiastisk ägare och förläggare i motortidningsförlaget Albinsson & Sjöberg i Karlskrona. Stig hade från nästan ingenting byggt upp en imponerande verksamhet långt från de "fina" stora förlagshusen och visste allt om hur man ger ut motortidningar i Sverige.
Kanske var hans förväntningar lite väl högt uppskruvade. De första indikationerna var en försäljning på 30.000 ex av nummer ett, vilket dock visade sig landa på 20.000 i verkligheten. Idag är det en högst respektabel siffra, men 1994 när hans eget flaggskepp Bilsport sålde 80.000 ex – varannan vecka – kändes det säkert som en besvikelse.
Stig tappade sugen och de tyska varumärkesägarna klev in och såg till att vi kunde köra vidare. Efter tre år hade vi 30.000 i såld upplaga och var lönsamma. Då hade vi knaprat in avståndet en del på de etablerade storheterna, men vi var fortfarande bara knappt hälften så stora som den etablerade biltestartidningen i Sverige: Teknikens Värld. Och vi kom bara hälften så ofta.
Kunde vi bli större med ett varumärke som då av många fortfarande upplevdes tyskt?
Nej, inte i absoluta tal skulle det visa sig, men i marknadsandelar räknat. Vi höll en stadig upplaga på knappt 22.000-23.000 som fjortondagarstidning under nästan hela det gångna decenniet, när våra konkurrenter beskrev en brant fallande kurva.
1998 blev vi helsvenska igen, Lasse och jag tog över tillsammans med några svenska investerare. Under ett par intensiva år satsade vi på att öka periodiciteten, bygga en webbverksamhet och testa nischade specialtitlar.
Tio år senare slöt vi första delen av affären med dåvarande Hjemmet Mortensen och tog i samma veva över norska auto motor og sport.
Nu är det alltså dags att släppa taget helt.
Det har varit en omtumlande tid, där läsvanorna har styrts om från tidning till webb i allt större utsträckning. Tack vare vårt framsynta (och myckna) arbete med att bygga upp en duktig tidning på nätet har vårt internationella varumärke hållit stången förvånansvärt väl i stormen, och det blir spännande att följa dess resa som läsare i framtiden. Teamet som gör auto motor & sport i Sverige är hur som helst uppdraget vuxet – med råge.
Själv snöar jag nu ännu längre in i papperstidningens kvarvarande styrka, där läsning, sköna bildupplevelser och kvalitetsnjutning är ledorden för framtid(ning)en som jag ser det.
Kanske ses vi någon gång i nördiga Classic Bike eller Sportbilen, om du nu inte vill ha lite ledigt från min nuna nu efter femton långa år förstås.
Jag kan inte klandra dig i så fall…