För att kunna ge en ärlig bedömning innehåller denna text mindre detaljer från filmens handling.
Vad är det första man märker när filmen drar igång?
Tempot. Inledningsscenen kastar oss rakt in i Daytona 24-timmars, där en sliten men skicklig förare räddar sitt stall från kollaps.
Det sätter tonen direkt. Filmen vill framåt, in i hjärtat av racingen. Och det lyckas den med.
Vad visste du om filmen innan – och levde den upp till förväntningarna?
Flera förare berättade i Monaco, där filmen förhandsvisades i samband med F1-tävlingen, att filmen var riktigt bra. Jag var mest nyfiken på om den lyckats bevara sportkänslan och inte blivit för overklig.
Det är svårt att återskapa den drama som sker på banan i verkligheten – men här lyckas de riktigt bra. Jag tror det här kan bli ett nytt household name, både bland sport- och actionfilmer.
Hur känns det för en som följer F1 på plats att se detta?
Nästan overkligt. Jag har sett dem filma under flera racehelger – Silverstone, Monza, Budapest, Spa, Abu Dhabi m.fl. – och nu ser man hur allt integrerats med skådespeleri, dialog och effektfullt foto.
Det är sällan en film lyckas fånga paddockens energi på rätt sätt, men här har de faktiskt lyckats.
Hur märks det att den är inspelad under riktiga Grand Prix?
Det märks direkt. Jag kände igen banorna, kameravinklarna och till och med vissa personer. Det stärker trovärdigheten rejält.
Det blir ibland lite platt när riktiga stallchefer eller F1-personligheter blandas in, men det känns aldrig forcerat.
Får publiken en rättvis bild av sporten?
Till stor del, ja. Det är en fiktiv story med Hollywooddramaturgi, men kärnan är kvar. Förarna, teamen, strategin, pressen.
Apex GP:s kontor är uppenbart inspirerat av McLaren (en scen är filmad utanför MTC, McLaren Technology Centre). Miljöerna känns genuina och trovärdiga.
Och huvudpersonen, fungerar han i en modern F1-värld?
Rent realistiskt är det långsökt att någon som slutade 1993 gör comeback 30 år senare. Men som karaktär funkar Sonny Haynes.
Han känns äkta som en gammal stjärna som vägrar släppa taget, en förare med ett förflutet som fortfarande har något kvar att bevisa. (Krashen som visas är för övrigt Martin Donnellys från Spaniens GP 1990.)
Hur skildras själva racingen?
Det är filmens största styrka. Racingkänslan är rå, nära och intensiv. IMAX-ljudet förstärker varje växling, varje kurva.
Regnracen är är särskilt bra skildrat, med rätt kameravinklar och atmosfär, och jag är fortfarande förundrar hur de fick till de blöta scenerna.
Man kommer inte mycket närmare ett verkligt GP än så här på bio.
Vad säger filmen om F1, bortom det visuella?
Filmen förklarar sporten utan att bli överpedagogisk. Däckstrategier, depåstopp, teampolitik, allt finns där.
Kommentatorerna används smart för att förenkla sportens regler utan att göra det för tydligt, snyggt integrerat.
Ett tydligt tema är också att racing är ett lagarbete – inte bara en enmansshow.
Hur fungerar relationerna mellan förare och team?
Filmen är tydlig med att det krävs teamwork för att nå resultat. Den tekniska chefen, som är kvinnlig, fungerar som en motkraft till Sonny.
Hon sätter honom på plats och agerar trovärdigt, men deras relation får inte riktigt utvecklas utan blir mest ett bihang i berättelsen.
Det bör också understrykas att vi endast introduceras till två kvinnliga karaktärer – den tekniska chefen och en däckbytare – vilket känns lite omodernt.
Man har även en stallchef med italienskt påbrå som får utrymme i början, men som snabbt försvinner ur fokus. I slutändan kretsar hela filmen kring Sonny Haynes.
Hur är dialogen?
Den håller. Några repliker är lite klyschiga, men tonen är rätt. ”The car is a shitbox” och referensen till Drive to Survive visar att manusförfattarna fattar sporten.
Det är rätt blandning av allvar, humor och racingtermer.
Hur fungerar musiken i filmen?
Musiken är exceptionellt bra. Den bygger upp stämning inför racen och återskapar precis den känsla man kan ha i verkligheten.
Det finns en tydlig rytm och puls i ljudspåret som förstärker filmens tempo och dramatik, känslorna väcks betydligt mer tack vare musiken.
Hur mycket påverkar IMAX-formatet upplevelsen?
Väldigt mycket. IMAX drar in dig i racen på ett sätt som vanliga visningar inte kan. Allt från ljudbild till rörelse i kameran blir mer intensivt.
Utan IMAX tappar filmen nog en del av sin fysiska effekt.
Ser du paralleller till verkliga F1-förare i karaktärerna?
Ja. Sonny Haynes påminner mycket om Alonso eller Schumacher – de där som alltid tror de kan komma tillbaka och vinna igen.
JP, den yngre teamkamraten, känns som en Lewis Hamilton i början av karriären. Men JP:s karaktär får tyvärr inte så mycket djup – hela filmen kretsar kring Sonny.
Vem är filmen egentligen för?
Både fans och nybörjare. Den ger insatta något att nörda ner sig i, men fungerar också som introduktion till sporten. Den gör F1 begripligt utan att urvattna.
Även de som bara vill ha en cool och underhållande actionfilm kommer tillgodose sina intressen.
Finns det något du inte gillade?
Ja. En del av storyn bygger på att race manipuleras för att ge stallet framgångar.
Det skulle aldrig accepteras i verkligheten och riskerar att ge en felaktig bild av hur sporten fungerar.
Hur reagerade publiken runt dig?
Väldigt positivt. Det skrattades, nynnades och flera jag pratade med sa att det var den mest engagerande racingfilm de sett.
Vad är din slutdom?
En stark fyra av fem. Det här är den mest välgjorda skildringen av Formel 1 som gjorts på film. Inte perfekt, men passionerad och genomarbetad. Se den i IMAX – för där lyfter den på riktigt.