Frankrike kan vara helvetet på jorden. Och himmelriket.
När kvällssolen sakta drunknar i Seine och du efter en lång dag uppslukad av den mördande trängseln i Paris shoppingstråk sjunker ner på en trottoarservering och Pierre, den visslande kyparen, snabbt och vant korkar ur din personliga Châteauneuf-du-Pape-favorit. En 2007:a! Han häller några droppar i glaset för avsmakning. Du vispar runt vinet i kupan och låter syret mättas av de komplexa aromerna innan du doppar snoken i glaset och andas in. Djupt. Dina trötta ben sprattlar till när näsan fylls av potenta jordiga hallontoner som knådas och utmanas i en vild mix av lavendel och timjan. På den tid det tar för intrycken att färdas från nervändar till doftcentrat i hjärnan förflyttats du till en vingård i Provence. Där druvorna trampas av en 73-årig vinbondes bara fötter medan du välkomnas av hans 20-åriga synnerligen bystiga dotter vars glittrande skratt nästan förmår konkurrera med dofterna från vinet. Som nu skär genom ditt medvetande likt laserstrålar. När hon böjer sig fram och kysser dina läppar antänds atmosfären och tryckvågen för dig flämtande tillbaka till trottoaren i Paris. Och till Pierre.
”Tout va bien?” avbryter han.
Herregud, kan han inte se att du aldrig har haft det bättre. ”Lämna flaskan på bordet karl!”
Det är inte alls konstigt att man springer på den här typen av triumferande smakupplevelser just i Frankrike. Fransmännen behöver nämligen arbeta hårt för att kompensera mängden tid de tvingas spendera i sina genomruttna småbilar varje dag. Det ska mycket till för att hitta en positiv känsla efter ett par timmar i bilkö med en elservo så okänslig att man kan ha punktering på alla fyra utan att märka det. Pumpande en koppling med lameller som känns som om de vore gjorda av kork. Och motorerna. Som nätt och jämt duger till att driva en elektrisk pennvässare. Dessutom är ju vetskapen om att resan tillbaka samma kväll blir precis lika intetsägande ständigt närvarande.
Men det finns undantag.
När förra Renault Mégane RS släpptes för ett antal år sedan lanserades den som de flesta andra bilar i södra Spanien. Det som var annorlunda var att just den här framhjulsdrivna franska småbilen skulle presenteras på Ascari Racing Resort. Den mest utmanande banan i Europa efter Nürburgring och Spa Franchorchamps. Audi lanserade sin superbil R8 med V10-motor här. Corvette släppte nuvarande generationen C6 här. BMW har visat M3, M6 och M5 här. Men en sportversion av Renault Mégane. Hallå.
Jag var övertygad om att fransmännen helt hade tappat greppet om verkligheten ända tills jag vek in den i banans första kurva. Från depån accelererar man ut på varvet upp över ett krön. I inbromsningen för kurva 1 lutar det därför brant utför, samtidigt som man måste vika in bilen i den skarpa vänstern. En utmaning även för riktigt bra sportbilar. Det som borde hända i en överstark framhjulsdriven småbil är klagande understyrning och en lika våldsam som menlös kamp mellan suboptimal viktfördelning och undermåligt mekaniskt grepp. RS bjöd på stabilitet, spårsäkerhet och blixtrande reaktioner när vi styrde in i kurvan. Resten av varvet var ren och skär njutning.
Och det är lite skämmande faktiskt. Eftersom den nya är ännu bättre. Det är jag fullständigt säker på redan efter tre kvarter. Wastegaten rappande, den mekaniska diffbromsen äter ner kraften i marken. Kraftreaktionerna i styrningen under full acceleration är precis lagom stora för att ge bilen lite hardcore-känsla. Mégane RS är en framhjulsdriven bil så som Porsches GT3-killar skulle ha byggt den.
Dyr? Skit i prislappen nu. Det här är en kärv och utmanande Châteauneuf-du-Pape 2007. Eller möjligen en 1998. En obetalbar upplevelse.
