Efter två generationer ”mjukisar” – är då nya Mercedes SLK äntligen den äkta sportvagn vi väntat på? Thomas Berggren har synat måsvingens lillebror i sömmarna och ger ett rakt svar.
Karosspassningen är utmärkt, linjer och veck överensstämmer överallt och slutintrycket av nya SLK är – fysisk harmoni. (Notera att provkörningen är något kortad. Läs hela i auto motor & sport nr 9-2011.)
Medan vi funderar över sportigheten kan vi konstatera att Mercedes SLK generation tre, byggd på samma plattform som nya C-klass, har vuxit – på flera sätt. Dels rent fysiskt med några centimeter både på bredden och längden, dels också i sin utstrålning. Nya SLK ser mer muskulös och kraftfull ut och har fått ett utseende som inte är olikt tungviktaren SLS. En mini-SLS, kanske?
Den större grillen, nu med ännu större stjärnsymbol, den långa motorhuven och de klart markerade (diod- och xenon-)strålkastarna samt de utlagda skärmarna ger ett tydligt maskulint avtryck, fjärran från förra generationens feminina drag.
Profilen ger i sin tur klassisk sportvagnskänsla med en kort, stubbig och bred bakdel med kupén precis framför bakaxeln. Vindrutan är inte lika långt tillbakadragen som på de franska småfrallorna och även den detaljen bidrar till ett mer vuxet, moget utseende.
Rymligare i nya SLK, och mycket roligare, enligt vår testförare. Dessutom snyggt instrumenthus, greppriktig ratt med växlingspaddlar och delar av mittkonsolen från storebror SLS.
Det är det också när man kliver ner i den sköna förarstolen och genast upptäcker att det är mer rymligt än i föregångaren. Inredningen är bara påfallande lik måsvinge-Mercans. Det är samma instrumentkluster framför föraren och vissa av knappsatserna på mittkonsolen – samt panelerna runtom – är faktiskt hämtade direkt från storebror.
Det är snyggt, det är prydligt och bidrar starkt till känslan av högre kvalitet och kanske är det också därför en viss besvikelse infinner sig när startnyckeln vrids runt och det inte är den välbekanta V8-motorn som ryter till.
Det här är nämligen en SLK 200 med en rak, turbomatad fyra på 1,8 liter och 184 hästar som normalt är kopplade till en sexväxlad manuell växellåda. Denna helt nykonstruerade fyra visar sig omgående vara ganska tystlåten och levererar bara något slags, sordinerat, syntetiserat ljud.
I vår testbil är motorn kopplad till Mercedes sjuväxlade automatlåda, 7G-Tronic, och bakpå den likaledes nya och (snygga) treekrade ratten finns växlingspaddlarna. De sitter exakt där fingertopparna vill hitta dem, har en skön klickkänsla och greppet på ratten är precis lika perfekt.
Någon växelspak hade egentligen inte behövts. Endera kör man aktivt och då växlar man manuellt med paddlarna bakom ratten, annars sköter automaten jobbet själv. Ingen växlar väl någonsin sin Merca manuellt med spaken som förs i sidled, höger-vänster?
Bakljusen, avgaspiporna samt formerna påminner osökt om SLS – men här fattas bakvingen.
Både växellådan (och paddlarna) fungerar utsökt bra. Vill man vara riktigt kritisk tillhör lådan inte de mest snabbväxlande men för allt annat än ren bankörning räcker den utmärkt bra.
Att nya SLK är mer körglad än föregångaren började vi ana redan efter några kilometers körning på den ojämna asfalten, vilket passar oss utmärkt eftersom vi vill veta hur chassit funkar. Att karossen i nya SLK är mer vridstyv och har bättre karosskontroll via hårdare bussningar tog det inte lång tid att märka.
Testbilen har vanliga stålfjädrar och är inte heller sänkt och försedd med sportpaket eller har det Mercedes kallar Dynamic Handling, alltså aktiva stötdämpare. Men genom att köra ”basbilen” får vi ta del av bilens chassidynamik helt ofiltrerad och utan teknisk kosmetika vilket är en fördel.
Mil läggs till mil och jag förundras och jag tackar för ojämnheter, kullar, kurvor och vassa krön som avslöjar att nya SLK har betydligt bättre kördynamiska kvaliteter än den SLK-modell som den ersätter.
Kraftull front med lååång motorhuv och markerade, muskulösa veck ger en helt ny karaktär till SLK.
Vi kör hårt, fort på tomma vägar. Bakhjulen släpper aldrig taget om underlaget, det studsar aldrig i hålorna och på de vassaste krönen reser sig fjädringen inte heller nämnvärt. Men det som imponerar mest är att framändan går så snyggt dit man styr. Nya SLK motstår understyrning mycket bra.
Styrningen är förvisso inte den mest känslosamma jag kört men den är exakt, snabb och påtagligt lätt.
Viktfördelningen är naturligtvis en bidragande orsak till att bilen upplevs så lättstyrd. Den lilla, kompakta fyran under den långa motorhuven (som är av aluminium) väger inte mycket och fotavtrycken är förhållandevis stora, det sitter 225-breda däck fram och 245:or bak.
Bromsarna bereder oss inga problem, trots upprepade och hårda inbromsningar. Bra pedalkänsla och inte alltför lång pedalväg och ingen som helst tillstymmelse till mattning.
Miljömässigt är den lilla 1,8-litersmotorn att föredra. Med högtrycksinsprutning och diverse elektroniska finesser i motorstyrningen drar nya SLK endast 6,1/100 km vilket betyder CO2-utsläpp på 142 g/km. Ändå tar sprinten 0-100 km/h bara sju sekunder och bilen toppar 243 km/h. Det är bra acceleration även lite högre upp i fartregistret så alla autobahnförare kan vara lugna.
Klicka för tekniska data.
Bristen på eggande motorljud kompenseras till viss del av den fina ljudtrimningen av avgassystemet.
Bäst hör man naturligtvis detta om taket fällts ner. I nya SLK kräver operationen ett fingertryck och bara 20 sekunder och man kan rulla sakta.
En kortare provkörning med SLK 350 och V6-kraft för jämförelsens skull gav inte den mersmak jag väntat mig. Mer utrustning för pengarna, javisst. Men om man inte måste ha alla prylarna så är SLK 200 ett mycket bättre val.
Prismässigt startar SLK 200 på 393.900 kronor men det är inte ett dugg svårt att fylla bilen med extrautrustning för halva den summan ytterligare. Frågan är bara om man får så mycket roligare då. Nya SLK 200 är redan i standardutförande en mycket komplett, kompetent – samt sportig – bil. Men på racerbanan lär den fortfarande bli frånåkt av Boxster, Z4 och 370Z. Men, viktigt att notera: marginalen är inte stor.
