Nog hade jag stärkts i denna uppfattning när jag var på en anställningsintervju på SBF, en tid innan Fredrik drog igång sitt SMA – jag var en av kandidaterna när förbundsdirektör Thomas Jansson tillsattes och jag var förstås helt fel sorts person, jag har inte den mentala styrka och hårda hud som krävs för en sådan tjänst. Det förstår jag i efterhand och jag är väldigt glad, inte minst i skenet av den senaste tidens händelser, att det inte blev jag som fick jobbet.
Hur som helst, på intervjun talade jag just om vikten att SBF inte verkar emot sina medlemmar utan för dem. Då var katalysatorer på racerbilar en brännhet fråga, förbundet hade skyndat fram ett sådant krav under mycket knorr från medlemmarna och jag vill minnas att jag tyckte att frågor av den typen kunde ha skötts på ett annat sätt med information och hjälp till medlemmarna istället för diktat med kort verkställningstid. I överförd bemärkelse eftersökte jag just ett nytt förhållningssätt gentemot förbundets medlemmar gällande allt från regelverk till säkerhet och miljö. Fingertoppskänsla, kort sagt! Och eftersom jag inte fick jobbet tycket jag ännu mer att SBF var till för ett fåtal. Då, alltså. Sedan kom debaclet med stämningar och rättegångar, ytterligare en pollett i vågskålen för att SBF bara brydde sig om racing på elitnivå.
Döm då om min förvåning när Greger Petersson från TTA och Rickard Pålsson från STCC, tillsammans med den oberoende Christer Johansson, nyligen skrev ett öppet brev som braskar med att SBF:s ordförande Kåge Schildt och förbundsdirektör Thomas Jansson ”hotar framtiden för racing i Sverige”. Just den elit som jag trodde var SBF:s närmaste skyddslingar riktar minst sagt osande skarp kritik mot förbundet och dess ledning för dess sätt att hantera svensk elitracing. Det ställde hela min bild av SBF på ända.
När Kåge Schildt valdes till ordförande 2004 tyckte jag att det var ett fantastiskt bra val. Här hade vi en förare, en av oss, en som verkligen visste hur det var att tävla på amatörnivå. Och med en av Sveriges snyggaste racerbilar, en Austin Healey som inte var av denna värld. Inte nog med det, han kom inte från föreningslivet utan var entreprenör i VVS-branschen, sprungen ur den skånska myllan. Mer än så visste jag egentligen inte om honom och jag vet inte mer nu heller. Men nog bådade det gott för SBF, som kanske skulle kunna väckas ur sin trötta förbundsslummer.
Men nu skriver vi december 2012 och någonting luktar inte riktigt som det ska. Jag vet inte vilken slak lina som SBF har försökt balansera på, vilka intressen som har behövt jämkas samman. Vilken roll har Riksidrottsförbundet spelat? Och vilka andra krafter verkar i kulisserna? För inte har väl SBF självsvåldigt satt sig i den här situationen?
Frågeställningen är allvarligt menad. De förhoppningar om förändring som jag själv hade när Schildt tillträdde har inte infriats. Jag tror på entreprenörskap och jag inbillar mig att Schildt måste ha funderat i banor liknande mina. Men ett förbund är naturligtvis större än sin ordförande. Mycket större! Här finns kansli och utskott och stämmor och beslut högt och lågt. Här finns kravställare hos Riksidrottsförbundet och intressenter från elitidrott såväl som utövare på amatörnivå. För att inte tala om det internationella bilsportförbundet FIA – jag vågar inte ens gissa hur byråkratin ser ut under takåsarna vid Place de la Concorde.
Och problematiken sträcker sig också utanför Bilsportens inhägnade tävlingsområden. Den gäller hela idrottsrörelsen. Tioåriga gymnasttjejer gråter ut i Dagens Nyheter och inom brottningen har väl bråket pågått i årtionden. Titt som tätt är det strid inom skid-, sim- eller friidrottsförbunden. För mig är det ett tecken på att Den Svenska Modellens sportsyn är en strukturell anakronism, en dinosaurie som vilset klampar omkring i en värld den inte känner igen.
Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber försöker vara kritisk mot Konkurrensverkets dom, men sätter i sin ilska huvudet på spiken: ”Det är ett ifrågasättande av hur svenska föreningar och förbund är uppbyggda.”
Just det, Karin!
Nu har domen fallit. Reaktionerna har inte väntat på sig, runt omkring mig väser vuxna människor ömsom att bilsporten är död, ömsom att den äntligen tillåts leva. Någonstans i all upprördhet tycker jag mig skönja en rågång mellan utövare och åskådare. Förarna, alltså förbundets medlemmar, är frustrerade över trösklar, regeländringar, pålagor och allt annat. De vill förtvivlat ha alternativ. Åskådarna å andra sidan, de som med hjärtat följer racingserier, vill ha kontinuitet och inte förvirras av konkurrerande förbund och titeltecken.
Jag tror som sagt att det är en bra dom. För min egen privata del är den avgjort en seger: jag får fortsätta att leka på bana under inte alltför komplicerade förhållanden. Men jag tror också att domen är bra i ett större sammanhang, där den sätter press på den i mina ögon urmodiga och odemokratiska struktur som tycks råda inom SBF och idrottsvärlden i stort, där det hittills har fått råda någon form av maoistisk hegemoni (”demokrati, den sköter vi internt inom partiet och inga andra partier får finnas”).
Inte minst kan domen vara bra för att den i förlängningen kan ge SBF insikt om att de egna leden kan vara nog så viktiga att försöka tillfredsställa. Heja SBF! Och heja SMA!