Glöm präktiga helylle-Opel. Nu går design före bästa möjliga utrymme. Insignia är klart lovande.
Ingen skulle väl säga att det här är baken på en trött gammal Opel?
Opel själva talar om ett paradigmskifte för sitt designspråk. När jag får se den på gatan för första gången är det bara att hålla med. Istället för ersättare till Vectra ser den mer ut som en lillebror till nya Jaguar XF!
Slanka linjer har dock gällt tidigare för inte så länge sedan i Opel-familjen. Calibra är inte så långt tillbaka och nu kommer man med en luftmotståndsmästare igen: Cd 0,27 är inte illa och snart kommer EcoFLEX-varianten av Insignia med 0,26. Slimmat och bränslesnålt är det som gäller.
Nya Insignia är snygg och attraktiv även invändigt.
Motorprogrammet är brett och jag tar plats i en 2,0 CDTI. Detta är ersättaren till den gamla 1,9-litersdieseln och kommer till Sverige i effekterna 130 och 160 hästkrafter. Jag kör den starkare vilket betyder att 350 newtonmeter står till förfogande, vilket under en begränsad stund höjs till 380.
Motorarkitekturen bygger på gamlingen men det mesta är helt nytt i denna uppborrade version som klarar Euro 5 – vilket gäller alla motorer till Insignia.
Den nya dieseln jobbar mycket mjukare och knorrar inte förrän neråt 1.000 varv. Den är för det mesta tyst och fungerar ypperligt i bilen. Dessutom var kopplingen skönare att hantera än i den 2,8T V6 jag också körde en kort stund.
Insidan är – mot tidigare – chockerande mjuk och inbjudande.
Precis som modet föreskriver sköts menyerna via en ratt på panelen. Till höger sköts den elektriska handbromsen.
Skön ratt sånär som på för vinklade baksidor på ekrarna likt Citroën C4 (men den har sitt fasta nav att skylla på). Menyerna sköts via ett smidigt vred som BMW skulle kalla iDrive men tyvärr kan man här komma åt och trycka ner den ofrivilligt. En annan ergonomisk nackdel är de väl många röda prickar och symboler som syns nattetid.
Man sitter bekvämt på en ganska platt stol med elektriskt/pneumatiskt svanskstöd. Som tillval finns både komfort- och sportstol. Hela stolsprogrammet ska ha ägnats särskilt stor vikt på grund av alla onda ryggar som bilsittandet skapar.
Fram åker man riktigt komfortabelt trots att bilen rullar på 245/45-18-däck. Men då gör den släta, österrikiska alsfalten sitt för den fina ljudkomforten medan eventuella gupp och annat tas om hand av "FlexRide". Det senare är Opels namn på chassit med adaptiva dämpare (tillval).
Styrningen är osedvanligt kvick i responsen och hade bara motståndet i elservon varit mer linjär och naturligt kunde det blivit riktigt kul.
Bagaget är ordentliga 500 liter i sedanen, delvis tack vare det höga akterpartiet. Men priset för de snygga linjerna är att utrymmet i baksätet är begränsat. Opel har här släppt ambitionen att konkurrera med Mondeo, åtminstone tills kombin kommer.
Nu är det bilar som Passat CC som är mer jämbördiga. I Insignia råder samma coola coupékänsla på insidan. Man behöver nog putsa ännu hårdare på kvalitetskänslan innan man är där. Det är bättre, men fortfarande lite mer Ford än VW.
Fyrhjulsdrift finns att få och strax också skyltavläsning (hastighet) i instrumenten. Jag säger bara: "Look at Opel now".
