Ett närmare studium av ett flertal stadsjeepar ger vid handen att man faktiskt inte får mer utrymme – oavsett vad bilförsäljarna säger.
Efter att suttit i och provkört de flesta av dagens stadsjeepar kan jag inte undgå att reflektera en smula.
Man sitter högt i stadsjeeparna, det känns skönt att ha bra uppsikt över trafik och närområde. Och det känns luftigt och stort i kupén.
Men ett närmare studium av ett flertal stadsjeepar ger vid handen att man faktiskt inte får mer utrymme – oavsett vad bilförsäljarna säger.
Man skulle kunna ta Audis nya noshörning, Q7, som exempel.
Audi Q7 är en underbar bil på många sätt.
Den är rymlig, har utsökt kvalite i alla detaljer. Man färdas kungligt, högst komfortabelt.
Men det gör man också i Audi A6, den välväxta kombin.
Utrymmena i A6 kombi är ungefär desamma som i Q7, kvaliten lika hög och komforten likvärdigt bra.
Men skillnaden i pris är avsevärd.
Med dieselmotor under huven skiljer det runt 100.000 kronor.
Ett annat exempel är Volvo som säljer förvånansvärt många XC90. Även det är en fin bil med god komfort och fina utrymmen.
Men lika fin komfort får man faktiskt i folkhemskombin, V70.
I varje fall är den eventuella skillnaden försumbar när man betänker att V70 är, just det, cirka 100.000 kronor billigare än XC90.
Just hundratusen kronor förefaller också vara måttet på hur mycket mer en välvuxen suv kostar jämfört med sin vanliga kombikusin.
Frågan som inställer sig då är om man verkligen får för hundratusen kronor mer bil för pengarna.
Sett till utrymmena, nej.
Sett till komforten, knappast.
Sett till vägegenskaperna, absolut inte. Snarare tvärtom.
Vad man får när man väljer en stadsjeep är en tyngre och högre bil, med större luftmotstånd och högre förbrukning.
Det är dock odiskutabelt bättre utsikt.
Och fyrhjulsdrift, kombinerat med högre markfrigång.
Men ytterst få av oss använder någonsin sin bil i terrrängen så detta är inte heller något plusvärde.
Plus blir det även för image.
Det är naturligtvis finare, tuffare och bättre för självkänslan att köra stadsjeep.
Om man nu inte, rent intellektuellt, är vuxen nog att bortse från fluktfaktorn.
Här måste jag nu göra en bekännelse.
Jag gillar att köra suvvar. Ju mulligare desto bättre.
Det appellerar på något sätt till cowboyen inom mig.
Av registreringsstatistiken att döma är jag inte ensam om den känslan.
