Om jag vore Fredrik Arp skulle jag sluta läsa här.
Men risken för att han läser den här tidningen är förmodligen minimal eftersom alla jag talat med sagt att han lika gärna kunde ägnat sig åt tvättmaskiner som bilar.
Efter tre år som vd för Sveriges kanske mest älskade varumärke och en av de viktigaste arbetsgivarna tog det stopp.
Om han slutade av egen vilja eller ej spelar ingen stor roll i dagsläget. Men innan vi går vidare och försöker förstå vad som kommer att hända bör vi lära av historien. Och Arvet efter Arp är inte kul.
Bara elva procent av de som svarat på vår undersökning om ”Volvo efter Arp” (nummer 19, 2008) anser att han borde ha stannat kvar. Anställda och före detta chefer på Volvo som jag talat med tecknar ingen bra bild. ”En arrogant jävel”, säger en f.d. chef. Många vittnar om att han stängde in sig bakom murar som han byggde upp – han träffade inte ens alla Volvos utvecklingschefer under sina tre år. Vad säger det om engagemanget?
Fredrik kom inte från bilindustrin, han saknade kontaktnät och kunnande om bilindustrin. ”Noll koll & kall” – som en sa. Tittar man på de stora bilcheferna i Europa så har alla gått en lång väg, och lärt sig massor innan dom fått jobbet. Men känner man sig inte kunnig/komfortabel och älskar man dessutom inte bilar och folk finns risken att man stänger in sig för att slippa blotta sina svagheter.
Visst hade Fredrik Arp ”otur” med dollarn, råvarupriser, konjunktur och CO2-debatten, men internt verkar det inte ha varit någon stimulerande resa i stil med ”nu jäklar ska VI ta dom”. Han var på fel plats vid fel tillfälle.
Tongångarna från Volvo har varit defensiva samtidigt som man sänt ut signaler som: ”Bilarna är missförstådda”, ”Vi är fortfarande ett stort bolag som bygger lika bra bilar som de bästa”. Självbilden svajar, ödmjukheten saknas – och som så ofta i Volvos historia: insikten om att det handlar om produkt, inte image.
Saab har i kontrast förstått att de är pyttesmå, att bilarna är gamla och att det gäller att kämpa för överlevnad. Man kommunicerar optimism och glöd trots att det är tufft.
I dagarna har Volvo för första gången i sin historia fått en chef som inte kommer från Sverige: Stephen Odell. Men det är en chef med gedigen bakgrund, som känner alla viktiga personer inom Ford, som kan försäljning och verkar brinna för bilar. Det är bra. När vi lyssnar runt hör vi bara goda omdömen om den nya chefen.
Hans jobb är givetvis att inte vara ledsen över de bilar man har utan att sätta fart på försäljningsorganisationen och få hela Volvo att kämpa entusiastiskt. Han måste dra i rätt trådar inom Ford, bygga en ledningsgrupp med rätt folk, lyssna, gå före och entusiasmera och dessutom ta de trista nödvändiga besluten på ett vis som inger respekt. Kort sagt vara en chef.
Vad som kommer att hända med Volvo återstår att se, oavsett hur skicklig Stephen Odell är. För faktum kvarstår att Ford inte har råd att förlora tre miljarder dollar per år på lilla Volvo – första halvåret var Volvos förlust 1,5 miljarder.
Stephen Odell har kanske fått uppdraget att ”klä upp bruden” inför en eventuell försäljning, vilket han förmodligen är rätt man för att klara av – medan Fredrik Arp inte ens ”hittade fram till klädbutiken”.
Ska Volvo rulla igång igen måste det investeras ordentligt, och byråkratin måste stoppas. Den gamla sanningen att skörden aldrig blir bättre än sådden stämmer fortfarande. För stora delar av Sveriges näringsliv och för många människor är Volvos framtid avgörande. Kanske är det dags för regeringen att titta upp ur sanden och inse allvaret.
På Volvo finns fortfarande kunnande och glöd.
