Jag hade tänkt att skriva om det märkliga landet USA, där bilindustrin har blivit stämda för miljöförstöring. Men…

Samtidigt går GM ut och berättar att man ska satsa närmare 400 miljoner dollar, snudd på tre miljarder kronor, för att marknadsföra sina senaste pickuper från Chevrolet och GMC.
Bilföretagen i Kalifornien hålls alltså ansvarig för vattenföroreningar, förstörda kuster, natur, folks hälsa – stormar och oväder!
Parallellen till tobaksindustrin är klar – du som tillverkar farliga produkter ska stämmas och betala böter. Brukaren går fortfarande fri – hur länge? För övrigt finns det redan en handel med utsläppsrättigheter, för stora företag.
Bilindustrin svarar lite ironiskt att Kalifornien borde stämma befolkningen – som släpper ut 16 miljoner ton koldioxid per år genom att andas, och vem vet hur många ton gaser…
Mångmiljardären Richard Branson gick i samma veva ut och berättade att han ska skänka tre miljarder dollar för att bekämpa växthuseffekten.
Samtidigt sjunker bensinpriset i Sverige och 2006 kommer att ge oss minst tre stora svenska försäljningsrekord: lastbilsförsäljningen, dieselbilsförsäljningen och miljöbilsförsäljningen.
Det händer stora spännande saker hela tiden. Bland annat hamnade jag på Volvos premiärvisning av C30, en akterkapad S40. En liten pyttig händelse i bilvärlden, men kanske större i Volvos värld än man kan tro?
Jag har givetvis läst Thomas Berggrens stora reportage om C30 på sidorna 28-35 och vår polska kollega Maciek Ziemeks första provkörning av C30 på sidorna 36-38 och lite förundrat konstaterat att båda två drabbats av riktigt habegär.
En kapad S40. Vad är grejen?
Men så står jag där och tittar på bilen, och håller med. Volvo C30 har något som nästan alla andra Volvomodeller saknar. Idoljuryn snackar om ”halleluja moment”, modefotografer om ”Star quality”, utstrålning, karisma, ”det”.
Nya Volvo C70 är snygg, men ointressant. Nya S80 är elegant, men till självutplåning lik sin föregångare. ”Var det nya S80 jag såg…”
Här kommer äntligen en Volvo som faktiskt tränger sig igenom mellanmjölksdesignen, och känns närvarande.
Den känns självsäker och kaxig.
Gamla Volvo 480 var egentligen samma typ av bil; en opraktisk, halvsportig bil som spann på P1800-kombin. Förutom att kvaliteten var katastrofalt dålig hade den absolut inget cred, inget självförtroende, såg bara mesigt förvirrad ut – och den floppade stort.
Jag tror att C30 kommer att bli så bra som Volvo hoppas. Äntligen en lekfull Volvo som kan ta upp kampen med Mini, och spöa Audi A3 och BMW 1-serie när det gäller känslor.
Det enda jag skulle önska mig är ett lite mer självklart ansikte. Den enda Volvo som har en front som lyfter hela bilen – istället för att anonymisera den, är XC70.
Saabs nya formspråk har absolut ett starkt ansikte. Det är dags för Volvo att våga vara tuffa.
All vet att Volvo bygger säkra, snälla, vettiga bilar. Så ge oss lite mer kaxighet. ”Rädda killar får aldrig kyssa snygga tjejer…” Typ.