Antalet omkomna i trafiken 2007 beräknas till 490 personer, en enorm tragedi för alla inblandade men framför allt är siffran en ökning med cirka 10 procent jämfört med 2006. Vägverket förklarar ökningen med högkonjunkturen och siktar in sig på en hastighetssänkning som bästa botemedel.
Kan då trafikdöden minska?
Jo, olyckorna kan bli färre men då måste politikerna inse att det är alkoholpolitiken som misslyckats och att Vägverkets älskade kameraskåp är en högst tveksam satsning, om man ska tro på statistiken.
Största ökningen av antalet döda återfinns hos fotgängare, cyklister, mopedister och motorcyklister – alla nästan helt oskyddade när en olycka händer. Här räcker det inte med fler kameraskåp för att uppnå förbättringar, men Vägverket har tyvärr få konstruktiva förslag för de oskyddade trafikanterna.
Lagen som säger att fotgängare alltid har företräde har tyvärr visat sig vara ett fiasko. Fotgängare går under falsk trygghet utan att se sig för, och en del bilförare ser ingenting… Där var det bättre förr, falsk trygghet är livsfarligt.
Nästa dystra punkt i statistiken är att antalet alkoholrelaterade dödsolyckor stadigt har ökat de senaste tio åren! Detta trots att antalet utandningsprov har fördubblats sedan 1997, och numera ligger långt över två miljoner per år.
Det är alltså helt meningslöst att ställa krav på polisen om ett ökat antal utandningsprov – det hjälper inte! Kvantitet är ett uselt substitut för kvalitet och viktigast är givetvis vad som händer efter att någon åkt fast. Tyvärr tror jag att hårdare tag är ett måste, exempelvis alkolås som obligatoriskt ”straff” för de som åkt dit eller konfiskation av bilen. I dagsläget slipper många rattfulla undan med fängelse, och kan sitta hemma med fotboja utan konkreta hjälpmedel för att få ordning på sitt missbruk.
Ett bra verktyg borde vara alkolås som premieras med skattesänkning, i stället för med högre förmånsvärde. Idag är det socialt oacceptabelt, pinsamt, att åka fast för fyllekörning. Färsk statistik visar att så många som 20.000 svenskar varje dag kör rattfulla, en ökning med 50 procent på tio år!
Den så kallade ”Nollvisionen” satte för tio år sedan delmålet att 2007 skulle inte fler än 270 personer omkomma. I det perspektivet är förstås nästan 500 döda ett rejält fiasko. Men tittar vi på utvecklingen från säg 1974, då 1 200 dog, har trafikdöden sjunkit brant. Trafiken och bilarna har blivit säkrare, mycket säkrare till och med.
Vägverket påstår i sina uträkningar att högkonjunkturen, som drar med sig ökad trafik, innebär att dödstalen stiger med cirka 150 döda jämfört med om vi hade varit i lågkonjunktur. Räknar vi på det viset skulle fjolårets siffra stannat på cirka 340 döda, och då är vi mycket närmare Nollvisionens mål, som sattes under lågkonjunktur.
I Danmark och Finland har antalet trafikdödade ökat kraftigt under de senaste högkonjunkturåren, jämfört med Sverige som visar på en relativt liten uppgång.
Jag tror att man på Vägverket tolkar 2007 år siffror så dystert som möjligt för att få nöjet att sänka hastigheter och kräva större anslag. I fjolårets pressrelease slog man sig för bröstet och talade om att 2006 var det bästa trafikåret sedan före andra världskriget – men nu är det snudd på katastrof trots att även 2007 var ett av de trafiksäkraste åren någonsin i historien.
När det gäller hastigheter är det i dag så att de flesta kör lite snabbare än vad det står på skyltarna och respekten för hastighetsgränserna sjunker. Vägverkets motreaktion är att ”bättre anpassa hastigheten” det vill säga i de flesta fall sänka hastighetsbegränsningarna, ”för att skapa förtroende för hastighetsbegränsningarna…”. Är det någon som förstår den logiken?
På de 240 mil väg som utrustats med fartkameror påstår Vägverket att det sparats cirka 20 liv. Men jag undrar om den statistiken verkligen håller, är underlaget tillräckligt stort för att man ska vara säker? Istället misstänker jag att huvudskälet till fartkamerorna är de goda inkomster som de skapar. Investeringen är betald under slutet av 2008 och sedan blir det ren vinst för staten när alla miljonerna trillar in, mestadels från folk som kör mellan 7 och 12 km/h över gällande hastighetsgräns.
Tittar vi på Vägverkets siffror om medelhastighet framgår det att den sjunkit de senaste sju åren – från index 100 till index 0,9898 – och som vanligt påstår Vägverket ”sanningar” som att en km/h i medelhastighet skulle sänka antalet döda med 15 stycken. Kanske är det så i teorin, men i verkligheten måste vi bromsa antalet drogade trafikanter innan det blir mycket svårt att kapa dödstalen markant.
Misstag och olyckor kommer alltid att hända, och bättre vägar och säkrare bilar är det bästa sättet att lindra effekten av en olycka.
Men att enbart fokusera ansträngningarna på folk som kör sex km/h över gränsen och att ytterligare sänka hastighetsbegränsningarna på vägar som redan uppfattas som ”felskyltade” är inte rätt väg att gå.
Gapet växer mellan verklighet och teori, istället minskar respekten för trafikreglerna och rattfylla är på väg att bli socialt accepterat.
Att folk tvingas köra så långsamt att de tråkas ut och slutar köra bil och somnar är inte rätt väg att gå – om man frågar mig.
