Xbox-varianten av Wii heter Kinect och du styr genom att gestikulera, man behöver alltså inte ens hålla i en fysisk kontroll. En sensor med kameror och mikrofoner ställs helt enkelt vid teven. Hur funkar bilspel i en sådan miljö? Vi testar i Kinect Joy Ride.

Spelkonsolen Wii har inneburit en revolution. Den rörelsekänsliga kontrollen och en serie lättillgängliga spel har spritt underhållningsformen till var mans hem, och märkligt nog är det först nu – fyra år efter Wii-debuten – som konkurrentmaskinerna Xbox 360 och PS3 släpper egna alternativa kontrollmetoder. Xbox-varianten heter Kinect och intressant nog styr du genom att gestikulera – du behöver inte hålla i en fysisk kontroll. En sensor med kameror och mikrofoner i ställs vid teven, placera dig själv ett par meter från den och rör dig enligt spelets uppmaningar för att styra.

Kinect Joy Ride heter en av debuttitlarna. Det rör sig om ett kart-spel i den lättsammare skolan, med genretypiska inslag som power-ups, sladdar, genvägar, barnslig grafik och en nitro som ger temporära fartökningar. På många sätt är det traditionerna troget, dessvärre också den att de första spelen till ny hårdvara är skräp.

Med armarna sträckta rakt fram och en imaginär ratt i nävarna kan inte ens eldflammelack rädda din avrättade coolhetsfaktor.

Varningsklockorna måste ha ringt med full styrka redan när idén kläcktes – vem vill köra bil stående med armarna sträckta rakt fram och händerna på en imaginär ratt? Men någon framhärdade, och resultatet är att du ser lika fånig ut som du känner dig medan du brottas med den anmärkningsvärt usla styrningen. Kinect har två brister som utvecklare måste ta hänsyn till – måttlig precision och fördröjning på några tiondels sekunder. Om spel byggs på andra faktorer och har bristerna i åtanke kan de bli bra. Men bilspel vilar tungt på just dessa två element, och därmed är Joy Ride dömt att på sin höjd bli mediokert.

Men det är värre än så. Även med fungerande styrning hade det tagit ungefär två lopp för att tröttna. Traditionella spelformer – rejsa med eller utan vapen-pickups – lyfts inte av mer påhittiga saker som trickhoppning eller att härma poser stående på vingar som plötsligt växer ut ur bilens sidor (ja, faktiskt). Möjligheten att köra spektaklet med en vän lyfter det blott marginellt.

Det är möjligt, kanske till och med troligt, att Kinect kommer locka fram nya, innovativa sätt att spela på. Men rörande racingspel har den allt kvar att bevisa. Tacka Joy Ride för varningen.

Testat och skrivet av: Tomas Andersson, www.FZ.se