Det bästa med att bo i New York var att ta tunnelbanan till jobbet. Man gick in i en tunnelbanevagn som sprudlade av diskussioner. Och man förväntades att aktivt ta del i alla. Man pratade hejvilt med alla och envar som man råkade dela vagn med just denna morgon. Om vädret. Om hur värdelös presidenten var. Om senaste avsnittet av Seinfeld. Om allt tänkbart trams man kunde komma på. Jag såg alltid fram emot morgontåget till jobbet.
Tre år senare var jag hemma i Stockholm. Och klev på tunnelbanan. Av ren instinkt började jag småprata med resenären bredvid. Det blev en monolog. Och resten av den fullsatta vagnen stirrade på mig av förskräckelse. Då förstod jag mitt klavertramp. I stockholms kollektivtrafik så håller man käften. Undviker ögonkontakt. Läser Metro. Även om du redan läst den så stirrar du blint i din gratistidning. Du låtsas att du inte är där. Du skapar en bubbla av ensamhet i en situation där du påtvingas andras närvaro långt innanför din komfortzon.
Detta beteende måste du ändra på så fort du lämnar rikets gränser. För det är bara i Sverige vi är rädda för småprat med främlingar. Härmed utmanar jag dig. Jag vill att du börjar med att säga ”god morgon” till alla du ser innan kl 12. När du klarat detta enkla prov så går du vidare med nästa steg. Nu ska du kommentera saker. Berätta för alla att du tycker att det är varmt idag. Eller svalt. Ganska snart kommer du att märka att detta inte alls var så svårt. Och du har ett markant övertag över alla andra som inte vågar säga ett knyst till någon de inte känner. Gör det till en vana att inleda diskussioner med alla du ser omkring dig. Ge inte upp om du misslyckas i början. Svälj din stolthet och prova igen med nästa människa du ser. Skit fullständigt i om du har en hel tunnelbanevagn som stirrar på dig. Efter ett tag kommer du kunna prata om allt med kompletta främlingar. Om precis vad som helst. Och göra det helt avslappnat. Som om det vore det naturligaste i världen.
Detta går att dra hur långt som helst. Tro mig. Och ju självsäkrare du beter dig, desto större möjligheter öppnas. Ju knasigare grejer du hittar på, desto större chans till framgång. Låt mig ge ett exempel. Jag har som vana att gå ut från provrum med nya byxor rakt ut i butiken. I strumplästen. Prislappen ska synas tydligt. Sedan ställer jag mig vid första bästa tjej. Vänder mig om. Och frågar: ”tycker du min rumpa ser stor ut i de här”. Alla gånger har jag fått samma reaktion. Först förvåning. Enorma uppspärrade ögon. Pinsam tystnad. Sedan brister vi båda ut i gapskratt. Efter lite småprat har jag alltid inkasserat hennes telefonnummer. Varje gång. Ofta har vi setts redan samma kväll.
Framgången beror inte på att min rumpa ser fantastisk ut i jeans. Jag har en fullt normal rumpa. Inget speciellt alltså. Framgången beror på att jag biter ihop och accepterar en enorm social risk. Jag låtsas vara mer självsäker än någon annan människa hon träffat i hela sitt liv. För självsäkerhet, framförallt på denna absurda nivå, är enormt mycket mer tilldragande än att vara snygg.
Kraften i att våga prata med främlingar är enorm. Yoda måste berättat om det här för Luke Skywalker. Vid ett tillfälle när George Lucas inte hade kameran på. Eller så blev denna scen ur Star Wars bortklippt. Kanske var det så kraftfullt att herr Lucas ville hålla det för sig själv.
Prata med främlingar så ofta du kan. Prata med alla och envar du träffar på din bilresa i Europa. Prata om vädret. Prata om bilar. Prata om allt som faller dig in. Med alla du ser. Efter lite övning kommer du bli lika självsäker som Bruce Springsteen på Ullevi. Och ju fler du pratar med, desto roligare kommer du att ha. För främlingar är minst lika nyfikna på dig som du är på dem. Alla kommer undra vem du är. Och vilket rockband du spelar i. För det är bara rockstjärnor som har den självsäkerhet du nu besitter.
Du behöver inte gå så långt som att kliva ut ur provrum och demonstrera dina nya byxors passform för okända tjejer. Men ju fler du pratar med, desto större chans att du får vara med om unika upplevelser på din semester. Upplevelser som andra bara kan drömma om. Som middagen på den stenrike kroatiske hotellägarens lyxyacht i Dubrovnik. Som klubben Paschas personalfest på Ibiza.
Personalfest. Som den privata guidade touren av ett militärt flygfält i Polen. Dit jag egentligen inte hade tillträde, eftersom jag inte var polsk medborgare. Där jag fick klättra upp och provsitta en F-16. Där ett felgrepp när jag skulle stiga ut var en millimeter från att utlösa katapultstolen och skjuta mig rakt genom hangarens tak upp i atmostfären. Samtidigt som piloter och mekaniker tog bilder på sig själva i min Porsche GT3 parkerad bredvid. Spränga en bro i deras flygsimulator. Klappa på en vit (ej blå) Sidewinder-robot. Som någon hade klottrat ”dziekuje i dowidzenia” på med stora röda bokstäver. Dricka kaffe med ett gäng stenhårda piloter. Som alla verkade vara plockade direkt ur filmen Top Gun. Allt detta, helt gratis, för att jag vågade prata med främlingar.
Världen kanske består av sju miljarder okända människor. Men i verkligheten är du aldrig ensam. Så fort du vågar prata med främlingar så kommer världen bestå av sju miljarder vänner.
