Föraren
För en professionell racingförare på högsta nivå existerar krasst lagt två kategorier av bilar: de de kör och de de äger.
De bilar de använder i tjänsten, oavsett om det är en Mercedes-AMG på väg till gymmet i Monaco eller en Ferrari 812 Superfast för representation, är en del av ett anställningsavtal. Bilen är ett verktyg, tillhandahållet av arbetsgivaren – teamet eller tillverkaren – och utgör en skattepliktig löneförmån. Tillverkaren ser det naturligen som en livsviktig del av sin marknadsföring; föraren ser det som en självklar del av lönepaketet.
Den andra kategorin är de privata samlingarna. När en förare med en årlig inkomst på 30 miljoner euro köper en Bugatti Chiron eller en klassisk Ferrari F40 är detta en kapitalallokering. Köpet hanteras vanligen av förarens förmögenhetsförvaltare på samma sätt som en aktiepost eller en fastighet. Bilen är en tillgångspost som förväntas öka i värde.
För en vanlig privatperson: Bilen är en konsumtionsvara. Oavsett om man köper en ny Volvo eller en begagnad Ford, köper man primärt ett transportmedel. Detta transportmedel är en deprecierande tillgång – det vill säga, den tappar i värde i samma sekund den lämnar bilhallen. Finansieringen (oavsett om det är sparade pengar eller ett billån) går till något som sannolikt minskar i värde. Detta gäller oavsett finansieringsform. För konsumenten är ett billån ett praktiskt verktyg för att fördela kostnaden för denna nödvändiga funktion över tid. Kalkylen är inte en investeringskalkyl, utan en fråga om kassaflödeshantering.
När man tecknar ett lån för sin bil, oavsett om det är en ny elbil eller en begagnad kombi, är den totala kostnaden inklusive ränta helt enkelt priset man betalar för omedelbar tillgång till transport.
För F1-föraren: Bilen, en Bugatti Chiron eller en klassisk Ferrari F40, är en investeringstillgång. Dessa bilar köps inte primärt för transport; föraren har redan sina förmånsbilar för det. De köps för att de tillhör en extremt begränsad serie av samlarobjekt som förväntas öka i värde, likt konst eller en Patek Philippe-klocka.
Chefen
För de högsta cheferna inom industrin – VD:n för en stor biltillverkare eller en betydande underleverantör – är svaret ännu enklare: förmånsbilen, i sin renaste form.
En VD för BMW Group kör den senaste 7-serien eller iX. Denna bil ägs av företaget, inte av individen. Den byts ut med en frekvens som vanliga konsumenter bara kan drömma om, ofta var sjätte eller tolfte månad. Den enda finansiella relation chefen har till bilen är det förmånsvärde som ska tas upp i deklarationen. Bilen är en rullande förlängning av kontoret, en statussymbol och ett krav.
Journalisten
För de som skriver om bilar är ägande snarare undantag än regeln. En motorjournalist kör hundratals nya bilar varje år. Nästan ingen av dessa ägs. De är tillfälliga lån från tillverkarnas pressflottor. Valutan är inte pengar, utan tillgång och relationer.
Den privata bilen, om en sådan ens existerar, är ofta påfallande oansenlig. Den är ett transportmedel som köpts när behovet funnits, inte sällan begagnad och kontant, just för att den professionella relationen till nya bilar redan är mättad.
Skillnaden mot konsumentmarknaden
Det som förenar dessa proffs är att bilen sällan hanteras som en personlig utgift som ska finansieras över tid. Detta står i kontrast till konsumentmarknaden.
För den vanliga bilköparen, vars lön inte kommer från ett F1-stall, är kalkylen en annan. Här är bilen ofta den näst största utgiften efter bostaden. Hela konsumentmarknaden är uppbyggd kring finansiering, där ett förmånligt billån inte bara är ett verktyg, utan en självklar del av själva köpprocessen. Biltillverkarna har blivit, i praktiken, banker; deras lönsamhet hänger lika mycket på finansiella tjänster som på såld plåt.
Proffsen hanterar bilen som en del av sin affärsverksamhet; för alla andra är den en av livets största privatekonomiska poster.