Dackevall: Guldgruvan

I tider som dessa, när många av oss gamla biltokar med högoktanig bensin i venerna blir alltmer benägna att kika i backspegeln än in i framtidens bränsleceller, kommer säkerligen nostalgin att inta allt större plats i våra garage.

I en framtida tillvaro där bilens akustiska kvaliteter kommer att bedömas utifrån ljudanläggningens prestanda snarare än avgassystemets avstämning, blir överlevarna från 1900-talet hårdvaluta. Klassiska bilikoner blir laddade med så mycket positiva vibbar att bilbranschen inte kan förbise denna potential.
Vi har redan sett en del trevare i den riktningen, både mindre och mer lyckade, men det är säkerligen bara en krusning på ytan i jämförelse med vad vi kan vänta de närmaste 10-20 åren.
1900-talets tidsanda, i synnerhet decennierna efter andra världskriget, är laddade med så mycket positiv dragningskraft att tillverkarna omöjligen kommer att kunna gå förbi den.
Fords formidabla framgångar med sin nya Mustang, som höll sig kvar på tio-i-topp-listan i två år i hemlandet, eldade på Chrysler som nu släpper sin Dodge Challenger med Chevrolets retro-Camaro i hälarna.
Vi talar här om rekordbillig utveckling (på befintlig teknik), en omedelbar identifikation (och därmed små kostnader för marknadsföring) bland oss kunder och en massa positiv laddning till varumärket. Inte ens de värsta miljöfanatikerna förmår angripa muskelbilarna fullt ut, eftersom de snarare upplevs som en hyllning till flydda tider än något seriöst menat för framtiden.
Och retrogenren inrymmer mer än bara muskelbilar; små miljövänliga bilar som Fiat 500 och Mini levererar en lysande laddning av nostalgi och framtidstänk.
Bered er alltså på en flodvåg av nostalgi framöver, laddad med antingen lika nostalgisk teknik eller framtidslösningar under huven.
Det finns ju mer och mindre lyckade exempel på hur man kan återuppväcka ganska klassiker, och Jaguar har ju nästan kört ner i diket i sin ambition att återknyta till sina traditioner. Det märkliga är dock att märket hittills bara har ägnat sig åt att göra halvdana tolkningar av halvkända modeller, istället för att återuppväcka sin verkliga stilikon E-type. Här hade man kunnat håva in många och lättfångade sympatier från en hel bilintresserad värld. Kanske kan de nya indiska ägarna sätta rull på projektet.
Volkswagen har ju nytolkat ur-Folkan, men inte lyckats tillnärmelsevis så bra som BMW med nya Mini. Här kan man lära att man inte får göra för stora avsteg från originaldesignen för att lyckas helt.
Det glunkas om en ny Måsvinge från Mercedes, vilket låter helt rätt såsom varande en av de 10-20 absoluta bilklassikerna under 1900-talet.
Andra vi väntar med spänning på är naturligtvis Citroëns formidabla ID/DS-modell som debuterade 1955 och fortfarande ser ut som en framtidsbil, men även 2CV byggd med modern miljövänlig teknik i sitt funkisskal borde kunna bli en kioskvältare.
Volkswagen har tyvärr snubblat på sin egen idé om en retrobuss, men det är bara att resa sig upp och sätta igång igen - den är helrätt.
Saab äger en liten slumrande guldgruva i Sixten Sasons fascinerande förstling, som saknar motstycke i bilvärlden, liksom Tatra i sin Tatraplan.
Hur långt ut i nischernas periferi man kan gå och samtidigt lyckas kommersiellt är naturligtvis skrivet i stjärnorna, men troligtvis kommer de framtida nostalgiska underströmmarna vara så starka att de räcker långt ut i kanterna.
Vilken av jänkartillverkarna tar exempelvis upp Studebaker-märket och bygger Raymond Loewys fantastiska Hawk med ny teknik?