Söderlind: Den gröna linjen

Vid en varmluftsfläkt på en toalett utanför Volvos monter på Parissalongen träffar jag för första gången Volvos nya chef Stephen Odell. Han backar och väljer en annan fläkt. Inget mer med det. Men varför skriver jag egentligen det här?

Tio minuter senare träffas vi på riktigt i ett intervjubås. Eftersom "first impressions last" tror jag från och med i dag på Volvos framtid.

Okej, Odell är en säljare, en marknadsförare. Det är därför han har hamnat hos Volvo. Men under den halvtimme som intervjun pågår känns det bättre och bättre. Han lyssnar, funderar, är nyfiken, ödmjuk och lugn. Dessutom utstrålar han faktiskt framtidstro - det ska gudarna veta inte är det lättaste när man just fått jobbet att rädda Volvo mitt i något som kan bli vår tids värsta kris.
Grönt. När intervjun är över och Stephen Odell gjort något unikt för Volvo: berättat detaljer om vad som är på gång (läs mer på sidan 26 i nummer 21/2008), går jag ännu ett varv på salongen. Det är grönt precis överallt. Gröna bokstäver. Grönt gräs. Grön natur på bild, film och inflyttad i montrarna. Undrar om den gröna färgen håller på att ta slut? Ingen talar hästkrafter, alla skryter om gram.
De gröna budskapen sprider sig nästan med löjets hastighet. Här ska vi Driv-e, bli en Blue Lion, köra Eco-flex och tänka ECO2. Vorsprung durch Technik är absolut parollen för allas payoffs. Med Econetics ska man "Feel the difference" och aja den som glömmer sin Bluemotion, eller att allt handlar om Efficient Dynamics. Grönt och kul.
Men det här med att "Move your mind" är redan passerat. Allas tankegångar har redan snurrat runt och pekar i rakt grön riktning. Det är bara att följa the green line och hålla ångan upp med ecomotive.
När man lyssnar på presentationerna får man sig då och då en snabbsammanfattning över världsläget där pengarna tar slut, börserna rasar, kunderna fryser fast, jobben försvinner, råvarupriserna skenar. Ska världen gå under av klimatförändringarna eller av det ekonomiska klimatet? Ingen vet.
Och om några år är "nuet" bara något som kommer att analyseras i trista ekonomiartiklar, något som vi glömt bort eftersom allting glöms bort …
Ekonomi och kärlek handlar egentligen om samma sak. Om en tro på framtiden, om den rätta känslan. Och just nu står vi svikna och förvirrade utan framtidshopp.
Men man behöver bara ta några steg till här på mässan för att få sig lite livslust. Tittar man bortom alla spretande gröna budskap finns det en massa gott självförtroende och lockande bilar. Den lilla stöddiga stadssmåbilen kommer starkt. Toyota visar att den lyxiga minibilen kan bli nästa stora grej. Prestandabilstillverkarna Porsche, Lamborghini och Ferrari med flera tjänar stora pengar och klarar sig riktigt bra från att hamna i miljöskottgluggen.
Den stora skräcken för 130-gramsregeln som slår till 2012 och som ska drabba törstiga tillverkare med monstruösa straffskatter avfärdar biltillverkarna redan nu med en enkel bredsida. Nästa års Passat Bluemotion ska bara släppa ut 109 gram, Audi visar upp en 105-grams A4 och så vidare. De bilar som vi kommer att köpa 2012 konstrueras i dag, med fullt fokus på förbrukning. Det blir mycket snålare bilar - och mycket roligare bilar. Lätt är rätt.
Ironiskt nog är det alltså den gröna rörelsen som kommer att ta oss ur bilkrisen. Snålbilarna ger framtidshopp och köplust. Och sportbilarna får vara sportbilar.
När Odell berättar om vad som är på väg väcks hoppet.
Då blir nuet lättare att leva i.