Ferrari California: Från Maranello till Goodwood

UPPDATERAD. Det är få förunnat att 1) köra en splirrans Ferrari Caifornia och 2) göra en roadtrip mellan Ferraris hemstad och engelska Goodwood. auto motor & sports Robert Petersson får göra båda...

Robert Petersson rapporterar.

Dag 4. Goodwood Festival of Speed.

Likt dagen innan startar det med en höjdare. En åktur, (nej - det blev inget köra) uppför backtävlingsslingan med en Ferrari 16M, det vill säga en öppen Scuderia. Förare var den rutinerade räven Ray Grimes som leder brittiska Ferraris förarkurser och som hanterade den knallgula besten som om det vore en Fiat 500!
Det bestående intrycket är hur smal banan är!
Kusligt smal... speciellt nio på morgonen när daggen fortfarande fuktar banan på de skuggigaste ställena. Strax framför gasar en Koenigsegg CCX-R Edition. Den körde inte från oss - och vi tog inte in på den...
I körningen vi deltog i - "The Sunday Times Supercar Run" fanns allt från en Artega GT till en Tramontana så ALLA var där.
Efteråt kändes lite tomt att bara se på, men en fantastisk samling Porsche 917-bilar förgyllde ändå dagen. Speciellt kul var det att se Greve Rossis (Martini & Rossi) gatreggade 917 som familjen ägt sedan den var ny!
Tristast var att se Mattias Ekströms DTM-Audi kraschad av Marco Werner! Marco laddade fullt uppför rakan framför slotten, men fortsatte i tangentens riktning i den feldoserade vänstern efter! Bilen gick genom tre kraftiga barriärer av halmbalar och framför rutan var den bara skrot!
Men i morgon ska det gasas igen och om det och hela Resan med Ferrari Californian kan du läsa i kommande nummer av auto motor & sport.

Dag 3. Epernay - Portsmouth.


Dagen började perfekt. För vad kan vara bättre än att köra runt en gammal Formel 1-bana i en Ferrari? Banan ligger intill Reims och användes flitigt in på 60- och till och med 70-talet. Den går på allmän väg och består i princip av tre raksträckor och tre kurvor och ser med andra ord ut som en triangel med två långa ben och ett kort. Längs en av rakorna finns en gammal läktare samt depåbyggnaderna kvar, depån ganska nymålad medan läktaren är helt grånad av tidens tand. Bara man stannar vid depån kommer vibbarna och man känner sig förflyttad till gamla dagar. Förmodligen skulle Californians varvtider ha varit ganska konkurrenskraftiga jämfört med gamla tiders renodlade racers, men lagens långa håller koll och vi avstår från att sätta någon tid.
Istället är det järnet norrut för att så småningom nästan drabbas av klaustrofobi i tunneln under engelska kanalen. Och det blir inte bättre av att dörrarna knasar och vi blir sittande i 20 minuter innan vi kommer av.
En chock är att det är lika varmt i England! Ferrarins tempmätare visar 32 grader i skuggan och intressant är att även kolla in däcktempen. California har inte bara däcktrycksmätare, den redovisar också tempen i varje däck. Intressant nog påverkas den inte av yttertempen utan håller sig konstant, det är bara farten som påverkar den. Det roliga är att kolla hur tempen (och trycket) i de drivande bakdäcken ökar mer än i framdäcken.

Dag 2. Montreux-Epernay.


Morgonen var lika solig, även om temperaturen i Schweiz höll sig mellan 20 och 25 istället för över 30 grader. Första chocken när vi gled ut ur Montreux var en knallgul Lancia Stratos! Den stod utanför Casinot och frågan var om någon spelat bort den under natten, eller om den tillhörde morgonens städare?
Därefter väntade 54 mil innan studíebesöket hos Moët & Chandon - och vem vill missa det? Men efter hand började det från början så läckra ljudet nästan bli aningen för påträngande. Eller berodde det på att våras öron började bli irriterade efter alla mil med taket nerfällt?
Intressant nog får man med sig hyfsat med bagage även med taket nere. Under locket som skyddar bagaget från det nedfällda taket ryms i princip två kabinväskor - om de inte är för tjocka. Resten får man ha i utrymmet bakom sätena där det i princip ryms lika mycket till.
När vi väl lämnat Schweiz blev naturen plattare och mer ointressant. Det som höll oss vakna på de raka motorvägarna var mångfalden vägbyggen och de frekventa poliserna.
Några Ferrarikollegor i en belgiskreggad 599 hade inte samma tur som vi! Nu hoppas vi att vi kommer smidigt till England och Portsmouth i morgon, för sedan väntar Goodwood Festival of Speed på fredag!

Dag 1: Maranello-Montreux.

Ljusblå, nästa isblåmetallic stod den snudd på helt nya bilen (läs mer och se bilder om Ferrari California här) och väntade utanför den gamla entrén till fabriken. Mätaren visade knappa 80 mil och den ljusbeigefärgade inredningen verkade knappt vidrörd av människokropp.
Det var pirrigt, men efter lite sedvanlig italiensk förvirring kom vi iväg från Maranello vid ettiden på dagen och med ett femtiotal mil till nästa etappmål i Montreux gällde det att inte ligga på latsidan.
Ändå satsade vi på en omväg. Richard ville så gärna se staden Como vid Comosjöns sydspets - och vem vill inte det?
Därefter bar det vidare mot Alperna och St. Bernhardspasset där en märklig blandning av tunnlar och betongvägar under tak väntade. Perfekt för att köpa öppet och utvärdera den oerhörda sången från från den direktinsprutade Californian. Den låter MYCKET, speciellt när man varvar ur den till 8.000 i en tunnel!

Fortsättning följer...