Hand upp. Hur många hade en röd, vit eller svart BMW M3 på väggen hemma när ni var små? E30 M3 var en superstar. I planschhängningar räknat fullt i klass med Van Halen och AC/DC.
Mycket har tyvärr hänt sedan glanseran i mitten av 80-talet. Den tyska prestandabilstillverkaren som ägde marknaden för hårdtrimmade mellanklasshjältar har för länge sedan tappat kontakten med sitt fina motorsportarv och befinner sig mitt i en mycket illavarslande Fat Elvis-period. Bilarna blir lyxigare och lyxigare. Får mer och mer spektakulär teknik som följaktligen gör dem tyngre och tyngre. Vilket i sin tur kompenseras med våldsamt effektstarka motorer som dock saknar den varvstoppsglädje och euforiska krigarmentalitet som gjorde originalets fjuniga fyrcylinder till en oförglömlig upplevelse.
Jag vet hur det slutar. En smörstekt banan-jordnötssmör-bacon-macka för mycket. Sedan ett akut toalettbesök och en massiv hjärtattack. Ridå.
Det är dags för nytt blod i M, AMG, quattro-klassen.
När jag körde Volvo C30 Polestar 2010 var det en upplevelse som vände upp och ner på mina känslor för Volvo. Den hade allt det som en Volvo ska ha. Användarvänlighet. Körsäkerhet. Trygghet. Men också någonting helt nytt. Framför allt ett chassi som kändes helt logiskt med superb balans och massivt drivgrepp. Bilen var inte alls sönderkompromissad och urmjölkad av varumärkesstrateger och marknadsfolk som inte fattar ett smack av vad som gör en bra bil. C30:n kom direkt från Polestars ingenjörer och var i brist på bättre beskrivningar perfekt.
Tyvärr var den också en one-off. En uppvisning från ett kaxigt team som tyckte att det var dags att ge de blekfeta tyskarna en knäpp på näsan.
Nu är de tillbaka. På riktigt den här gången, sägs det. Med en svensk M3-dödare!
”Nja. Vi kommer aldrig att jämföra den med andra bilar. Det blir ditt jobb.”, säger Hans Bååth på Polestar blygt. Han ogillar etiketten. Fast erkänner samtidigt att man skämtsamt använder en devis om Polestar internt med väldigt tydlig adress. Creating headache in Munich.
”M är en bra bokstav. Men den här bilen bär ett P. Min dröm är att folk ska ge oss en egen identitet.”
Det räcker med en snabbkoll i pressreleasen för att förstå att de menar allvar. 508 hästkrafter. 0–100 km/h på 3,9 sekunder! Toppfart då? Historiskt har Volvo dragit på sig en del fniss och harklingar under våra tester för elektroniska fartspärrar vid 250 km/h på bilar som inte orkat upp i 250. S60 Polestar passerar 250 utan att bli andfådd, drömgränsen 300 km/h passeras med råge.
Polestar har kallat bilen en spin-off på arbetet med Volvos TTA-racers, bilar som just nu dominerar kungaklassen i svensk racing. Och det verkar finnas ovanligt mycket racer kvar i den här kärran.
”Det här är en bil som du ska kunna åka till Milano med. Och som inbjuder till en lång paus på Nordslingan. Polestar handlar om mer än hög effekt, ett bra välbalanserat chassi är grejen.”
Låter finemang det, men huvudfrågan kvarstår. Blir det på riktigt den här gången? Ingen idé att hetsa upp sig om det bara är vi motorjournalister som får köra.
”Det kommer att bli ett litet antal handbyggda gatbilar. En ganska extrem bil till att börja med.”
Underbart! Fast det låter väldigt dyrt, tänker jag med öppen mun.
”Det blir dyrt” skrattar Hans och tillägger: ”Men det blir jävligt bra!”
Det sista sägs med en rejäl dos självförtroende. S60:n kommer att byggas hemma hos Polestar. Precis som prototypen på bilden. Och racebilarna.
Drömmen blir verklighet. Eller hotet, om man är tysk biltillverkare. Den svenska M-dödaren är snart här.
Ett litet varningens ord bara. Om allt går enligt plan. Och Volvo om ett par år ber er göra om det här trolleritricket samtidigt som de ber er att ”bredda” produkten en aning. Tänk då på detta: Håll vikten nere. Släpp aldrig närheten till racingen. Marknadsfolk vet inget om bilar.
Och glöm för Guds skull inte hur det gick för Elvis.