Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Publicerades första gången i auto motor & sport nummer 12/2026
Så, i början av 2026 var det dags att köpa bil igen. För 50:e gången, kanske? Elbil skulle det bli. För andra gången. Förra gången var när Volkswagen leasade ID.3 till ett frestande månadspris (med ränteuppgången blev affären inte så bra, men det är en annan historia).
Nu hade jag kört bensinbil ett tag, elbilen hade kommit på kant med marknaden, nybilsbonusen var ett minne blott. Men goda kontakter i bilbranschen gav vittring om den kommande ”sociala fonden” som skulle göra elbilar upp till 450 000 kronor mer eftertraktade.
Alltså gällde det att passa på innan den stora breda massan insåg detta.
Jag har ju aldrig varit en sådan där ”märkeskille”. Ni vet typen som säger saker som ”det finns bara två bilmärken man kan köpa; en ny eller en begagnad Mercedes”. Jag har ägt bilar från världens alla hörn.
Min familjesituation som med tiden blivit alltmer glesbefolkad gjorde att en kompakt bil räckte. Behovet av att packa in hockeyutrustning eller delar av ett basketlag har upphört.
Och verkligen inte en suv. Tyvärr har ju elbilsvärlden översvämmats av generiska suvar med otydlig men snarlik formgivning.
”Man torskar ju alltid på någon liten, men avgörande detalj”
Min näst äldste son pekade mig mot en Peugeot e208. Ja, han var jävig eftersom han jobbade hos den lokala lejonhandlaren. Jag har – till skillnad från många andra – goda erfarenheter av Peugeot. En gång i tiden ägde jag inte bara en utan två Peugeot 205 GTI. Tveksamt om jag någonsin kört roligare bilar. Lägg till detta en 405 Mi16 under 1980-talet.
En ovanligt kort provkörning räckte för att fastna. Ja, jag vet att e208 knappast är någon testvinnare. Och ja, jag vet att räckvidden bara är 340 km (och i verkligheten inte ens det). Men mitt körmönster är numera av den arten att det inte spelar någon roll, laddning har jag ju hemma. Allra tidigast tänkbara årsmodell 2022 med Allure-paket.
Varför fastnade jag? Ja, det är väl som min gamle vän, den tyvärr alldeles för tidigt bortgångne MC-journalisten Robert Lavér en gång uttryckte det: ”Biltester är rätt meningslösa, de flesta bilar är ju rätt bra numera. Man torskar ju alltid på en liten, till synes obetydlig men avgörande detalj”.
I Peugeot-fallet: Ratten. Den lilla oktagonformade ratten ger racingkänsla, och när känslor kryper in spelar det ingen roll att den också skymmer instrumenteringen…
Om man ska döma av högljudda kommentarer i osociala medier är elbilar ”alldeles för dyra”. Efter några dagars surfande hittade jag min bil – en 2022:a med drygt 6 000 mil på mätaren och en inredning som såg nästan oanvänd ut – till 35 procent av nypriset! När jag prutat klart insåg säljaren i Småland att han ovetande också skickat med dubbdäck på original-alufälg…
Lustig detalj: En bensindriven 1,2 PureTech 100 kostade ungefär lika mycket vid det tillfället – så mycket för att ”elbilar är alldeles för dyra”. Man behöver verkligen inte ha läst Matte 5 på gymnasiet (det hette Särskild Matte på ”min tid”) för att räkna ut att TCO (totala ägandekostnaden) snabbt skulle ge mig rätt. Från första tankningen i detta fall.
I bilhallen i Småland stod som vanligt en massa av svarta, vita bilar – liksom en oändlig mängd variationer av grått. Men längst in, en blå e208 i ”vertigo blue” (en pearl-lack som skiftar beroende på ljuset) som lyste likt en fyr i novembermörkret. Som en ensam blåklint i en asfaltsgrå öken.
Tänk vad härligt det är med en ”ny” bil. Nu är detta dock usel konsumentinformation. Priserna på begagnade elbilar har rusat. Precis som jag trodde…
